- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
7

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


allvar. Det fanns ingen nedärvd
familjetradition, som predisponerade honom till någon
viss konstutövning. En ytlig iakttagare skulle
ha kunnat tro, att han var född till dilettant.”

Faktiskt kan man även med risk att bli
missförstådd inte bara efter en ytlig
överblick utan även efter ett passionerat och
beundrande studium säga, att Wagners konst
är ett slags dilettantism, låt vara en till
genialitet driven och med oerhörd
viljekraft och intelligens monumentaliserad sådan.
Själva tanken att vilja förena alla konstarter
har något dilettantiskt och hade utan den
väldiga kraft, med vilken hans oerhörda
formella geni behärskade dem alla, blivit
rent dilettantisk. Något tvivelaktigt är faktiskt
hans förhållande till konsterna. Hur
vansinnigt det än kan låta, finns där faktiskt ett
amusiskt drag. Italien, den bildande konsten,
lämnar honom i grund och botten alldeles
likgiltig. Till fru Wesendonk i Rom skriver han:

”Ni måste se och betrakta också för mig:
jag behöver, att någon gör det i mitt ställe...
Med mig står det till på ett särskilt sätt; det
har jag märkt vid många olika tillfällen och
definitivt har jag märkt det i Italien: för
någon tid kan jag bli livligt gripen av saker
som utöva en betydande verkan på ögat; men
det varar inte länge ... Det förefaller som om
ögat icke räckte till som sinne att förnimma
världen med.”

Det är icke svårt att förstå! Han är ju
övermänniska, musiker och diktare; men
underligt är det i alla fall, att han från Paris
kan skriva till samma adressat:

”Å, hur skön, behagfull och lugnande är
inte Rafaels konst och måleriet
överhuvudtaget! Men mig kan denna konstart aldrig
göra något intryck på!
Jag är alltjämt
vandalen, som trots att han vistats i Paris ett
helt år ännu inte kommit sig för att besöka
Louvren! Säger detta inte Er allt??”

Icke allt, men mycket. Egendomligt
betecknande är det i varje fall. Måleriet är en stor

konst, lika stor som ”das Gesamtkunstwerk”.
Det har existerat på egen hand före detta och
gör det också efter; men det berör honom
icke, har ingen makt över honom. Om han
vore mindre stor än han är, kunde man känna
sig djupt kränkt å måleriets vägnar! Ty den
bildande konsten säger honom ingenting.
Allt det stora, som växer upp vid sidan av
hans verk —— den franska impressionismen
till exempel —— ser han knappast, det angår
honom inte. Hans kontakt med den franska
målarkonsten inskränkte sig till det faktum,
att Renoir målade hans porträtt, ett arbete
som inte precis förhärligar sitt föremål och
antagligen icke särdeles behagade honom.
Det faller av sig själv, att hans förhållande
till dikten var ett helt annat. Under hela sin
levnad fick han oändligt mycket av
skalderna, särskilt av Shakespeare, om också den
teori, med vilken han glorifierade sin egen
talang, kom honom att tala om så kallade
”litteraturdiktare” i nästan medlidsam ton.
Men vad har detta att betyda, då han ju själv
gjort diktningen stora ting rikare. Hans egna
verk äro ju emellertid icke avsedda att läsas;
de äro ”Musikdunst”, behöva kompletteras
med scenbild, rörelse och musik och nå sin
fulländning som dikt först genom samverkan
mellan alla dessa konstarter. Rent språkligt
sett ha de ofta något svulstigt och
barockartat, även naivt, över sig —— med
mellanskikt av fullkomlig genialitet, av kraft,
koncentration, urskönhet, som döda varje tvivel
—— utan att ändå förjaga känslan av att det
icke är frågan om skapelser, som ligga inom
den stora europeiska litteraturens och
diktningens råmärken utan långt avsides därifrån.
När jag talar om stycken av genial
diktkonst insprängda i det rent dilettantmässiga.
tänker jag särskilt på ”Nibelungringen” och
”Lohengrin”, vilken sistnämnda som
diktverk betraktad innehåller kanske det renaste,
ädlaste och skönaste Wagner någonsin gjort.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0337.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free