Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Thomas Mann: Fragment om Richard Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Nibelung"-klanger i de hedniska återstoder i dess
sfär, som personifierats i Ortruds gestalt.
Men i stort sett är varje verk stilistiskt
avgränsat från de övriga, och detta på ett sätt
som visar, att stilens hemlighet är konstens
kärna eller kanske rentav konsten själv ——
det personliga elementets förening med det
sakliga. Wagner är i varje verk helt sig själv,
varje takt måste vara av hans hand och ingen
annans, den bär hans omisskännliga
personliga signatur. Och ändå är varje verk
samtidigt någonting säreget, en stilistisk värld
för sig, produkten av en förmåga av saklig
inlevelse, som balanserar den personliga
egenviljan. Det största undret i detta avseende
är kanske den sjuttioårige mästarens verk
”Parsifal”, som i fråga om utforskande och
gestaltning av fjärran mystiska och heliga
världar betecknar en toppunkt —— trots
”Tristan och Isolde” det mest extrema av
Wagners verk, ett vittnesbörd om en själslig
och stilistisk anpassningsförmåga, som
överträffar till och med vad man är van vid hos
honom, full av musikaliska fynd, som man
förtrollad upprepar för sig själv med
ständigt ny oro och nyfikenhet.
”En fruktansvärd historia!” skriver
Wagner i maj 1859 från Luzern, mitt inne i det
mördande arbetet på den tredje ”Tristan”-akten,
som ger honom ny inspiration till
Amfortas’ gestalt, vilken han annars långt
tidigare koncipierat och skisserat.
”En fruktansvärd historia! Kan ni i er
mest vanvettiga fantasi tänka er vad som
hänt mig! Det blev mig plötsligt klart:
Amfortas är tredje aktens Tristan i en otänkbar
stegring.”
Denna ”stegring” är själva den immanenta
lagen för liv och växande i hans produktion.
Hela sitt liv tränade han sig på Amfortas’
accenter av kval och syndaförkrosselse. De
finnas redan i ”Tannhäusers” ”Ach, wie drückt
mich der Sünde Last!”, de ha i ”Tristan”
skenbart nått sitt nonplusultra i fråga om
förkrossande uttryck, men i ”Parsifal” komma
de, som han med fasa inser, att
överträffas och undergå en ”otänkbar stegring”.
Det är här fråga om att driva accenterna till
deras högsta uttrycksvärde, och omedvetet
söker Wagner i detta syfte allt starkare och
djupare tillfällen och situationer. Motiven,
de skilda verken äro trappsteg och ständigt
stegrade förvandlingar av en enhet, nämligen
Wagners i sig slutna men sfäriskt avrundade
livsverk, som ”utvecklar sig” men i viss
mening ändå finns redan från början.
Därmed sammanhänger de olika konceptionernas
ingripande i varandra, vilket för med sig, att
en konstnär av denna typ och denna andliga
form aldrig kan syssla endast med det verk
han just har under utarbetande, utan att
samtidigt allt det andra också ligger över honom
och belastar det produktiva ögonblicket.
Något skenbart —— men endast halvt
skenbart —— planmässigt framträder: Wagner kan
år 1862, mitt under arbetet med
”Mästersångarna” i ett brev till Bülow med absolut
bestämdhet förutsäga, att ”Parsifal” kommer
att bli hans sista verk —— tjugu hela år innan
det uppföres! Ty dessförinnan måste ju
”Siegfried” -— i vilken han lägger in
”Tristan” och ”Mästersångarna” —— och
”Götterdämmerung” i sin helhet utarbetas,
så att luckorna i hela det väldiga verket skola
fyllas. Under hela arbetet på ”Tristan” bar
han på Ringen”, och i den griper hela tiden
”Parsifal” in. Denna följer honom till och
med under arbetet på den lutherskt sunda
”Mästersångarna” och ligger faktiskt och
väntar ända från året för Dresdenuppförandet
av ”Tannhäuser”, 1825. År 1848 kommer
prosautkastet, som gör dikt av
Nibelungmyten, nedskrivandet av ”Siegfrieds död”, ur
vilken sedan ”Götterdämmerung” springer
fram. Men däremellan skisserades 1846—1847
handlingen i ”Mästersångarna”, vilken ju som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
