Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Gunnar Ekelöf: Diktens medel och mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gunnar EKELÖF
DIKTENS MEDEL
OCH MÅL
Kritikens oförstående inställning till den
yngre lyrikens problem förvånar framför allt
vid en tillbakablick på äldre dikt. I alla tider
och länder har det funnits både prosa och
lyrik av esoterisk riktning. Här i Sverige
förmedlade Stagnelius’ sånger och Almquists
visor redan tidigt ett symbolspråk av så
förbluffande modern verkan och rent formella
grepp av så ovanlig karaktär, att man ibland
har svårt att förstå den tystnad som förbigår
deras namn i kampen mot ”ny” dikt.
Eddasångernas starka symbolik och
utpräglat esoteriska framställning borde också
förtörna kritiker som fordra att diktaren
”skall ta hänsyn till publiken” och ”använda
orden i deras gängse betydelser”. Med någon
eftertanke inser man lätt det tomma och
obefogade i sådana fordringar. Det finns ju
ingen norm att döma efter: ”publiken” är
åtminstone i nuvarande samhälle en lika stor
fiktion som ”det allmänna bästa”, och vidare
är det till ytterlighet svårt att dra upp en
gräns bortom vilken all symbolik bör anses
otillåtet dunkel.
Publiken är ett medeltal att räkna med för
massproducenten, den litteraturintresserade
författaren kan nöja sig med att tala om ett
större eller mindre antal läsare. Begreppet
kan sålunda upplösas i ett antal excentriska
läsecirklar och litteraturen bör inte bara
tillfredsställa de stora öppna cirklarnas krav på
medelpunkter, utan även de små slutna. Varje
diktare har sin del av publiken, men var
finns den diktare som har publiken?
Publiken väljer sina diktare, men var finns den
diktare som väljer publiken? Alla
pretentioner på hänsynstagande till ett sådant
medeltal kunna lika gärna översättas: ”Bort
med alla små och medelstora diktare, bort
med alla små och medelstora upplagor, fram
för ali sådan konst som är biggest in the
world.”
Sverige har hittills levat i en ganska lycklig
och relativt oförarglig omedvetenhet om
Gertrude Steins författarskap. Då Sten
Selander (Dagens Nyheter 13 mars 1933) i
tendentiösa ordalag placerar den sextioåriga
damen på en av världslitteraturens troner för
att sedan med en så mycket mer förkrossande
gest kunna dra ner henne därifrån och
instämma henne som vittne för den nya lyrikens
oefterrättlighet, gör han ungdomen en stor
och oförtjänt orättvisa. Visserligen är det
bekvämt att lätt och lekande kunna skära
alla över en kant och anklaga en hel sekt
för kätteri bara därför att en av dess
medlemmar med målmedveten iver arbetar på sin
halmkrona. Men Selander gör inte sin retorik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
