Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Maj 1933
- Erik Asklund: Fjäril på knappnål. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och såg bilen närma sig, fräsa förbi och riva
undan den lugna luften omkring honom. Dess
röda baklykta blev allt mindre och mindre
och försvann som en liten gnista i mörkret
och slocknade. I stället steg en blå stjärna
upp där borta. Det var bussen som kom. Den
närmade sig hastigt med brakande buller,
tungt vaggande, fullastad med paket och
trötta, glada människor. Den bromsade in
alldeles vid hans fötter och stannade med
ett ryck. Hon steg ur och log emot honom,
betalade chauffören och pekade på en tung
väska, som han genast lyfte ner. Människorna
glodde nyfiket, han kände sig besvärad av
blickarna och tog väskan och gick långsamt
före medan hon stod kvar och väntade på
mynten, som chauffören hastigt strödde i
hennes hand —
*
Han hörde bussen sätta i gång och vände
sig om. I det tilltagande mörkret kom hon
långsamt gående emot honom. Han förvånade
sig en smula över hennes gång, men leendet
täckte hennes bleka kinder och han såg inte
glansen i hennes ögon. Först när han tog
hennes hand kände han hur het den var.
— Vad? frågade han, är du sjuk?
— Lite grand bara, svarade hon sakta.
Förkyld.
— Kom då, så går vi fort så du inte blir
kall.
Han ökade farten, hon följde med hurtigt
till en början, men blev snart efter och
hängde en bit bakom honom, snubblande i
mörkret över vägens ojämnheter. Han hörde
hennes flämtande andedräkt och stannade.
— O, vad jag är varm! pustade hon ut.
Och med en blick på kappsäcken, frågade
hon:
— Är den inte tung?
Han skakade leende på huvudet. Nu kände
han styrkan i sina armar, kraften i sina ben,
sina händers värme, där blodet bultade i
fingertopparna av det hårda greppet i
väskans handtag. Vinden hade nu stigit upp
från fälten och rusade fram som en blind
galning genom mörkret. Den slet i deras
kläder och ryckte luften från deras munnar,
den tog sats över den bara marken och
störtade in i granarnas kronor med väldig
kraft, som kom de tunga träden att långsamt
böja sig och liksom hukande vänta tills det
var över. Endast björkarna silade hånfullt
den breda vindens luftmassor genom sina
mjuka tunna grenar och viftade farväl när
vinden slutligen försvann in i den djupa
skogen och kvävdes mellan de hårda, starka
tallarna. Molnen drogs med och följde
tvekande i vindens spår, himlen sopades ren
och stjärnorna sprack fram genom den tunna
slöjan av mörker, en rund liten måne
skrapades ren och glänste som en silverslant
högt uppe. Allt blev stilla omkring dem, det
var som om en annan värld sänkts ned på
ön. Deras steg ljöd underligt främmande och
störande. Hon gick upprätt, rak, med spända
bröst, och drog in luften i djupa andetag,
han strävade tålmodig och tyst bredvid
henne med den tunga väskan slående mot
benet. Det hettade och stack i pannans hud,
svetten bröt fram, nu längtade han efter
vindens svala händer. Också hon var varm,
nästan het. De stannade och han höll om
henne en kort stund och berörde hennes
klibbiga varma panna med sina läppar.
Vågorna slätades ut vid stränderna, träden
somnade, vägen gömdes i mörkret vid deras
fötter. Rymden var ännu ljus, en sista rest
av dager satt kvar vid solnedgångshorisontens
röda linje, men sjönk så småningom ner och
brann upp i en sista röd flamma —
*
Det var alldeles mörkt när de kom fram.
Stugan låg på en liten höjd. Månskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0353.html
