Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Erik Asklund: Fjäril på knappnål. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blänkte i det lilla fönstret på gaveln. Knotiga
aplar med mossiga grenar sträckte sig över
tegelpannorna på taket, en lång gren gnagde
mot knuten och hade skavt bort den vassa
kanten av brädan. Han talade skämtande om
för henne att han tänkte smörja grenen så
att stugan lättare skulle uthärda denna
långvariga smekning. Han ställde ifrån sig
väskan. Det hördes små svaga rasp i gruset
på gången och när de såg efter lufsade en
igelkott hastigt i väg och försvann över listen
under krusbärsbuskarna. De kände båda att
de log. Han böjde sig ner och tog fram
nyckeln under trappstenen och låste upp
dörren. Hon snubblade på granriset och grep
tag i honom, han vände sig häftigt om,
fångade henne i armarna och tryckte sin mun
hårt mot hennes läppar. Så gick de in, han
tände fotogenlampan vid fönstret och utbrast
muntert:
— Titta, den är fin, vad? Om du visste
vad jag fick sno innan jag fick tag i den.
I hela Stockholm finns inte en fotogenlampa
att uppbringa. Till slut tänkte jag knycka
den som finns på Lundagatan, du vet. Men så
kom jag över den här i ett skjul vid Åsögatan.
Sex kronor, prima vara.
Hon skrattade till, gick därefter synande
genom rummet och log belåtet åt
trasmattorna vid dörren. Han följde henne med
blicken.
— Ja, sade han, man kan ju inte
funkis-möblera i en gammal bondstuga. Du får inte
vara kritiskt inställd nu.
— O nej, sade hon med en suck och sjönk
ner på sängen, jag tycker det är så bra. Hur
har du hunnit med allt det här?
— Hunnit! Det är ju en vecka sen jag
kom hit...
Hon nickade. Han skruvade upp lampan,
gick fram till spisen och påtade med kroken
i askan.
—- Slocknat, suckade han med en sådan
bekymrad min att hon skrattade till.
— Det skulle vara en öppen spis, sade hon.
Det vore mycket trevligare .. .
— Jo, det tror du! Då fick vi nog gå
brandvakt medan den brann! Det blev så hett
att man kunde steka sill på väggarna! Nej,
den här är utmärkt, Näfveqvarn, visserligen
från medeltiden, men i alla fall. Men jag
måste mura in en ny brännhäll, den gamla
är sprucken och har böjt sig så jag får inte
in veden. Det blir ett trevligt jobb sen när .. .
Han hejdade sig, lyfte huvudet och såg
genast att hon för sig själv fullbordat hans
mening. Hon hade blivit allvarlig, sänkt
huvudet och såg på honom med stora,
glänsande ögon. Besvärad vände han sig bort,
reste sig, dök ner i vedlåren, rotade länge
bland de kådiga klabbarna och såg slutligen
upp med ett alldeles vanligt ansikte. Hon satt
med blicken i golvet, bröstet hävdes i en lång
suck, han kände hur den tillkämpade
oberördheten liksom gick sönder inom honom,
släppte veden som han höll i armen. Den
for bullrande till golvet, hon kastade häftigt
upp huvudet, han rusade fram och grep om
henne. Det sjöng och susade för hans öron.
Han borrade in huvudet i hennes mjuka
famn, grep hårt om henne och höjde sedan
långsamt sitt ansikte till hennes. En stor blick
från hennes ögon trängde ner i honom, rörde
upp de dunkla djupen i hans inre och fyllde
honom med ett svårmod, som sände tunga,
brännande klumpar av smärta upp mot hans
hals. Han bet ihop tänderna och kysste henne
med läpparna hårt slutna —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
