Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Frans G. Bengtsson: Tankar om litteraturkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människors möjlighet att leva i frid med
varandra. Ty författarna ha efter hand alltmera
förökats, inte endast i absolut utan också i
relativt antal, så att numera i genomsnitt
minst en på hundra bland män, kvinnor och
barn i civiliserade länder kan räknas som
författare, mot en försvinnande bråkdel förr;
de äro inte längre enstaka kuriositeter i
tillvaron utan fastmera företeelser som stampa
fram i band och kohorter såsom den ur
kvantitativ synpunkt ingalunda minst
betydelsefulla bland välordnade yrkesgrupper;
och kritikerna ha förökats proportionellt med
dem. Om nu under sådana omständigheter
den ursprungliga, ideala fiendskapen fritt
finge blomstra mellan så starka grupper,
skulle samhällets redan på förhand ömtåliga
lugn utsättas för en allvarligt ökad
påfrestning. Tillståndet skulle kunna bli som på
guelfers och ghibelliners tid eller som under
homousianers och homoiusianers
fruktansvärda debatter om ett metafysiskt jota.
Uppfanatiserade lekmän skulle sluta sig till de
stridande partierna, och många olyckliga
skulle gå under i tragisk tvekluvenhet såsom
varande på en och samma gång både
författare och kritiker. Ömsesidig fridsamhet är
därför väl på sin plats, och kritikernas
strävan att säga något vänligt om så gott
som allting framstår i ett bättre ljus.
Men så länge kritikerna fortsätta att vara
det de hittills varit, nämligen
litteraturkunniga personer, får inan likväl inte begära det
orimliga av dem. Man får inte begära att de
uttala absoluta lovord om sådana ting som
de mestadels ha att syssla med; relativa
lovord är det högsta de med bibehållen
anständighet kunna åstadkomma, och därmed bör
man försöka vara nöjd. Ser man efter, skall
man mycket riktigt finna att de i allmänhet
samvetsgrant inskränka sig till relativa
omdömen, satser som de verkligen kunna stå för,
låt vara att de bemöda sig att formulera dem
så älskvärt som möjligt. De säga till exempel
så: ”Utan tvivel är denna bok den mest
betydelsefulla i hela denna författares
alstring” — och ett sådant omdöme kan vara
fullständigt sant utan att boken i fråga
behöver ha minsta betydelse i något annat
sammanhang. Eller de säga: ”En av årets
allra bästa diktsamlingar” — varmed de
ingalunda påstå att den är bra eller ens
medelmåttig. Eller de påpeka att den
behandlade författaren håller på att undergå en
utveckling, ett påpekande som har en
tilltalande klang men som till all lyckaär fullt
användbart även rörande en nolla i färd med
att bli oval på bredden i stället för på
längden. I vissa besvärliga fall, då alla
uttryck för gillande, även de mest försiktiga,
skulle te sig en smula äventyrliga, kan den
samvetsgranne granskaren fortfarande säga
om en bok att den är ”ett värdefullt
mänskligt dokument”; ty värdefull kan den under
alla omständigheter tänkas bli för någon
vetenskaplig materialsamling rörande en eller
annan psykisk skavank. Ibland kunna kritiker
också fortfarande ge sig in på omdömen av
absolut karaktär utan att därför direkt behöva
kompromettera sig; i regel får det då bli
ungefär så här: ”Hjältinnans avgörande
bilfärd till sin tillämnade älskare, varunder
hastighetsmätaren varierar i takt med hennes
stridiga impulser, för att ett ögonblick närma
sig noll när hon drar sig till minnes den
utvaldes tråkiga fallenhet för biff med lök
till kvällsmat, vittnar om god psykologisk
insikt och kommer läsaren att tänka på
författaren till ’Enten — Eller’; och bokens
centrala scen, det stora mötet på
hotellrummet, där författaren fått med inte endast
vinbuteljen, päronen, den dämpade
belysningen och de livligt kringkastade plaggen,
utan också de irriterande — och för parternas
djupare själsliga reaktioner ej oviktiga —
bankningarna i väggen från den lättsövdë
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
