Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Ivar Harrie: Sagan om Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
legenden vackra anekdoter ur Plutarchos
förråd. Det finns en tredje källa; och mrs
Butts har icke försummat den. Hon dröjer
ofta och gärna vid Ptolemaios, Lagos’ son,
han som i motsats till Alexander var ”en
ung man med en framtid”, med en storslagen
men väl begränsad ambition som planmässigt
förverkligades. På gamla dagar, när
Ptolemaios satt som Egyptens farao, dikterade
han sina memoarer; den vittre prokonsuln
Arrianos använde dem femhundra år senare
för att sätta smak på sin Alexanderhistoria.
Där talar en omdömesgill och skarpsynt
person, som verkligen har känt Alexander
intimt, och på lika fot. En enda episod ur
dessa memoarer har blivit införlivad med
legenden i dess klassiska form. Det är
berättelsen om dråpet på Kleitos. Mrs Butts har
också tagit fasta på den. Och hon gör den till
en mycket invecklad och mystisk affär, där
hela apparaten av psykologisk och
religionshistorisk symbolik sättes i aktion: vapnet
smyges i Alexanders hand av en persisk
satrap, för vilken dråpet blir till ett slags
sakramental invigning av den nye
storkonungen. Man bör läsa historien, sådan den
står hos Arrianos. Det är uppenbart, att ett
ögonvittne har fört protokollet.
Ett nachspiel pågår en kväll i högkvarteret
i någon persisk stad. Stämningen är laddad
och kvav, och man dricker forcerat för att
komma undan vantrevnaden och spänningen.
Kleitos blir först full, och han har ett
besvärligt ölsinne: han blir den gamle-vännen,
lösmynt och förtrolig och envist övertygad om att
nu skall det sägas sanningar. Han bara
skroderar värre, ju pinsammare stämningen blir;
kungen sitter mörkröd i synen, tiger och
dricker; men snart får han mord i ögonen, det
vet man. Ptolemaios är den ende i sällskapet
som är oberusbar: han har ställt om att ingen
bär vapen på sig; och innan explosionen
kommer, passar han på när Kleitos är ute
ett slag, och får sänt honom i säng.
Sällskapet, kungen inberäknad, släpper sig lös
i hysterisk munterhet. Det går en stund —
och där står Kleitos igen, vacklande i dörren:
han har inte fått tala ut, han har något som
han måste tillägga, som gammal-vän, och
hätska talas till punkt, här föser man inte
gamla-vänner i säng. Och då svartnar det för
kungen, och innan Ptolemaios är till hands,
har han raglat hän mot sin vän, och ryckt
ett spjut från livdrabanten, och stuckit ner
Kleitos som räddade hans liv vid Granikos.
Och i nästa ögonblick vaknar han i kall
eftertanke och blek fasa, och det skedda är
oåterkalleligt. Och sällskapet är med ens
förfärligt nyktert. Och Alexander den store är
blamerad för tid och evighet.
Ett fyllegräl i en officersmäss med
beklagligt efterspel. Det är den enda autentiska
notis som är bevarad om Alexanders intima
liv. Det innehåller vad som var tillgängligt
av kungens mänskliga väsen för en iakttagare
som Ptolemaios. Något annat material finns
strängt taget inte för en psykologisk roman
om makedoniern. Och det visar sig att det
räcker inte långt. Det passar inte ens i
stycke, mrs Butts måste förvanska historien
kraftigt för att få användning för den. Men
legenden har inte ratat den. Legenden tål vid
bilden av den berusade vettvillingen med
livdrabantens spjut måttat mot vännen. Ja, än
mer — denna aspekt av den store kungen kan
legenden inte längre undvara. Så som
berättelsen om Kleitos har blivit infogad där, är
den en av de stora och oumbärliga
anekdoterna, som ge sagans moral och
skuggningen som framhäver hjälteprofilen. Endast
i legenden lever den grekiska världens störste
kung; och endast där blir han så stor, att
han lugnt kan kännas vid berättelsen om
Kleitos. Till den hävdvunna sagan måste, även
efter mrs Butts’ roman, alla de hänvisas,
som önska veta sanningen om Alexander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
