Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ANDRÉ MAUROIS
BREV FRÅN PARIS
På senare år har det talats mycket om
proletärlitteratur. Jag erkänner att jag inte
tror på dylika klassificeringar. Jag skiljer
mellan bra böcker och misslyckade böcker;
endast i fråga om ämnesvalet tycker jag man
kan tala om en borgerlig litteratur och
proletärlitteratur. När Sovjetförfattare sådana som
Pilniak eller Zamiatin ha talang, skriva de
precis som ”borgerliga” författare. Men
däremot är det sant att man sällan träffar på
författare, som ingående känna till de bredare
lagren.
Bland de unga män ur folkets egna led
här i Frankrike, som försökt att beskriva sitt
liv, äro få så begåvade som Eugène Dabit.
Hans första roman, ”Hôtel du Nord”, rönte
en omedelbar framgång. Nu har han givit
ut en bok (hos Gallimard): ”Faubourgs de
Paris”, som icke är någon roman utan helt
enkelt ett slags självbiografi, skriven av ett
barn, son till portvakten i en stor hyreskasern
i ett av Paris’ arbetarkvarter.
Där finns knappast någon handling; det är
sällsynt på kornet tagna beskrivningar av de
bullersamma men glädjelösa bulevarderna,
de grönskiftande fästningsvallarna, de två
små trångbodda rummen, där barnet knappt
kan röra sig utan att slå sönder något,
lekarna ute på trottoarerna tillsammans med
kamrater, skyltfönstren med karamellburkar,
”korta varor” och diverse annat i skön
blandning och slutligen alldeles intill
portvaktsbostaden soptunnorna, där råttor husera om
nätterna.
Alla dessa skildringar äro riktiga och
sanna, och vi äro Eugène Dabit tacksamma
för att han skriver väl, utan falsk
sentimentalitet och i en sällsynt ren och enkel stil.
Men ändå... ändå äro vi inte riktigt nöjda.
Just därför att vi ha en hög tanke om Dabit
och därför att vi förstå att vi i honom
äga en mycket värdefull ”iakttagare” av en
värld, som vi känna föga, vänta vi oss mer
av honom — en verklig roman, en stor
roman, den parisiska arbetarklassens ”Krig
och fred”, ”Anna Karenina” eller helt enkelt
”Madame Bovary”. Dabit är emellertid helt
ung, och han kommer otvivelaktigt en dag
att ge oss sin stora bok. I sin generation
är han en bland dem av vilka vi vänta oss
mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
