Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. Maj 1933
- Recensioner
- Hjalmar Gullberg: Utopia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från den främste av demagogerna,
från det fagraste, som blev skrivet,
vill jag låna de ord, som skall locka
människorna åter till livet.
Men de ord han lånat — mörker, ljus, eld,
facklor, stjärnor, jord, liv, jubel, offer (en
framstående kritiker har redan upprättat en
statistik över deras förekomst i hans
diktsamling) — har han snarare hämtat från den
mest schablonartade av litterära genrar:
festkantaten, den akademiskt-idealistiska
tankelyriken. Och Arvidson har inte, såsom
exempelvis Pär Lagerkvist, på något mystiskt sätt
lyckats blåsa nytt liv i de stelnade
symbolerna.
*
Med en ganska tydlig adress till den
Lundkvist-Martinsonska diktarskolan tar Stellan
Arvidson i ett poem avstånd från dem som
vandra vägar, "som saknar mål":
Undan
drömmare, vagabonder, romantiker!
Josef Kjellgren, som debuterade i den
bekanta antologien "Fem unga" 1929, är
drömmare, vagabond och romantiker. Han
drömmer, i sin nya diktsamling Occident,
egentligen detsamma som Arvidson: om
mänsklig gemenskap, om ett kommande fredsrike
på jorden:
Ja, vi skall börja en ny tidräkning,
ett nytt år för den gamla trötta världen,
en eld som bränner bort alla variga sår.
Låt oss sedan strö ut dagg över gräsen —
en ung, orörd jord för våra fötter att beträda.
 |
| JOSEF KJELLGREN |
Men det är inte som fackföreningsmedlem
han marscherar mot sin dröms Utopia. Det är
inte partiprogrammet som länkar
människorna samman, utan — som han säger i
hyllningsdikten till Whitman (en sådan är
obligatorisk i en diktsamling av en
modernist) — "något som ej kan fångas i formler
och kan sägas exakt". Från Arvidsons
synpunkt torde Kjellgren vara djupt asocial.
Han är vagabond. Han har på egen hand
genomströvat stora delar av Europa. Han
känner och är förtrogen med vägarnas lösa
folk, de som saknar varaktig stad, mötas utan
pass och papper, eventuellt kampera
tillsammans för natten för att sedan fortsätta var
och en åt sitt håll. Det är av dessa "Nya
sökare" och "Vardagens pilgrimer" som
Kjellgren väntar sig någon sorts
världsfrälsning:
Kanske vi kan rubba den fasta tron på hat och ondska
och finna ett annat växelmynt än det hårda, kalla guldet —
Man måste invända, att Kjellgrens
vagabondevangelium — i likhet med hans mästare
Martinsons nomadfilosofi — i närvarande
stund verkar ovanligt otidsenligt och
verklighetsfrämmande, alltför fantastiskt som
politiskt program och alltför lösaktigt till och
med som litterärt. Bäst är poeten i det stora
poem som heter "Folkvandring": här siar
och predikar han inte, här får han inte
anledning att glorifiera vagabondlivet. Han
skildrar endast hur en liten skara av
svältande arbetslösa från Berlins och Hamburgs
proletärkvarter genomströvar den tyska
landsorten, en ny tids folkvandring, illa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0397.html
