Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1933 - Recensioner - S. S—e: Danskt och norskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Och André Gide påstås utan vidare i sina
självanalyser ha utfört den "psykoanalytisk
prægede Opfattelse af Personligheden". Detta
är oriktigt. Dels är Gide en alldeles för fin
psykolog för att kunna fastna i
psykoanalysens massiva naturalism. Dels saknar man
alldeles hos honom de mest karakteristiska
analytiska greppen — han tycks aldrig själv
rätt ha fattat, i vilken grad hans litterära,
amoralistiska romantik är en
lättgenom-skinlig överkompensering. När författaren
pekar på Gides dyrkan av uppriktigheten som
ett tecken på hans beroende av
psykoanalysen, kan man bara anmärka, att Gide
började dyrka la sincérité långt innan han
hade hört Freuds namn. — Tacksam är man
emellertid för en fin och icke så vanlig
iakttagelse: "Han tegner sig selv — og
samtidig afreagerer han alle de livsuduelige
blandt sit Væsens Muligheder — Digtningen
er netop — for at bruge hans eget Udtryk —
et Felt, inden for hvilket dette sker." Att
Gide själv skulle ha varit medveten om detta,
är visserligen okänt, men iakttagelsen är
riktig. Var har författaren fått den ifrån?
Lättare arbete har författaren givetvis med
Lenormand, Lawrence och Huxley. Man
beklagar bara, att han icke rör vid den
verkligt ömma punkten: ali betydande dikts
avståndstagande från den naturalism, i vilken
psykoanalysen bottnar. Men som en första
översikt över ämnet är den entusiastiskt
skrivna lilla boken tilltalande och nyttig.
Harald Nielsen: Litterære Mirakler.
Et Stykke Aandshistorie. C. A. Reitzels
Forlag, Köpenhamn 1933.
En lysande pamplett av den betydande men
alldeles isolerade danske kritikern — i många
fall en dansk Böök. Marcus Lauesens bok
är utgångspunkten för en uppgörelse med
hela den religiösa renässansen i dansk
litteratur, som en utomstående icke vågar ta
ställning till. Dock förefaller granskningen av
Helge Rödes insats vara alltför snäv, även
om hans skyddslingar i litteraturen kanske
skulle må väl av någon reducering. Ett
särskilt kapitel är ägnat prästen-dramatikern
Kai Munk, vilkens berömda pjäs ställes i
ljuset av en förkrossande jämförelse med
Paul Claudel, Frankrikes store katolske
diktare. De många rent personliga uppgörel-
serna verka nog litet monomana, och
författaren kan icke frånkännas vissa
kveru-lantiska tendenser. Som representant för den
gamla humanismens dogmatiska kritikertyp
med dess fasta tro på objektiva normer för
konstverkens värde intresserar emellertid
Harald Nielsen fortfarande. Hans stil har
också kvar sin uddighet och sitt patos. Var
och en som är intresserad av den
efter-brandesianska epoken i dansk litteratur bör
ta del av denna stridsskrift. Dess
karakteristik av sensationsjournalistikens inträngande
på litteraturkritikens område har sin
tilllämplighet även på svenska förhållanden.
Man erinrar sig ett gott ord av den annars
i boken synnerligen omsorgsfullt hudflängde
kritikern Henning Kehler — som för övrigt
torde överleva tilltvålningen —: "Sandelig,
uden Harald Nielsen kunde vi nær have
glemt, hvordan ærlig og opriktig Vrede
ud-trykker sig." Här gäller för en gångs skull
även för en kritiker skaldens ord: "Skön är
en man, när han är vred."
Nordahl Grieg: De unge døde.
Gylden-dal Norsk Forlag, Oslo 1932. 6: 75.
Nordahl Griegs nya bok — som är en
utomordentligt vacker volym — är i viss
mening hans mognaste. Den behandlar en
grupp engelska diktare, som alla gått bort
i unga år. Det är först klassikerna: Keats,
Shelley och Byron. Till dessa har författaren
lagt essayer om tre unga krigslyriker: Brooke,
Sorley och Owen. Ett särskilt värde får denna
varma och vackra samling runor genom de
många inströdda översättningarna, som alla
äro suveränt utförda. Som prov kan man
välja denna översättning av Rupert Brookes
"De döde":
Blås, I trompeter, for de rike døde!
Ti ingen var så arm og kummerfull —
de gav os. døende, långt mer enn gull!
De opgav verden, skjenket ut sin røde
og rike ungdomsvin, de gikk fra hjem
og smil og arbeid i de år som kommer,
de ofret sønner av sin tapte sommer,
og nektet sig sin evighet ved dem!
Trompeter, blås! Vår fattigdom var stor,
men de har gitt os kjærlighed og smerte.
En konge lik, går æren over jord,
og gir os gavmildt mere enn vårt tarv.
Og edelhet får leve i vårt hjerte.
Og vi er kommet til vår fedrearv,
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
