Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade
öar
våren var stigarna och gläntorna snövita av
slån, en livfull vithet i de gröna markernas
och de grå klippornas keltiska stillhet, med
koltrastar som höjde sina första långa,
triumferande lockrop i vitheten. Efter slånen och
de tidiga gullvivorna kom hyacinternas blåa
uppenbarelser likt sjöar för älvor och
glidande fläckar av blått inunder buskarna och
i gläntorna mellan träden. Och många fåglar
hade bon som man kunde se in i, på en ö
som var ens egen. Vilken underbart rik värld
det var!
Sommaren följde: gullvivorna var borta,
de vilda rosorna doftade
svagt i soldiset. Där var
ett fält med gräs,
finger-hattarna stod och tittade
ner. I en liten grotta
lyste solen över den
bleka graniten där man
badade och invid
klippan var skugga. När
dimman kom smygande
och man vände hem
genom den mognande
havren slocknade havets glans i rymden och
mistluren började tuta på den andra ön. Och
då havsdimman försvann var det höst,
havre-vi pporna hängde ner, den väldiga månen steg
gyllne ur havet som en annan ö och
eftersom den steg högre blev havsvärlden vit.
Så slutade hösten med regn och vintern
kom med mörka moln och dis och regn men
sällan frost. Ön, ens ö, låg i mörker, höll
sig undan från en. Nere i de våta, dunkla
hålorna kunde man förnimma den ovilliga
anden sammanrullad kring sig själv likt en
våt hund hopkrupen i svårmod eller en orm
som varken sover eller är vaken. Om natten
när vinden tog till att blåsa i häftiga stötar
och kastbyar som på havet kände man att
ens ö var en värld, oändlig och uråldrig som
mörkret; den var alis icke en ö. utan en
oändlig mörk värld där själarna från alla
gångna nätter levde kvar och den eviga
gränslösheten var nära.
Sällsamt, från sin lilla ö i rummet gick
man ut i tidens väldiga, mörka riken, där alla
själar som aldrig dör irrar omkring i sina
underliga åligganden. Den lilla jordiska ön
har försvunnit som en trampolin i intet, ty
man har hoppat av, man vet inte hur, ner
i tidens mörka, gränslösa mysterium, där det
förflutna ännu lever mäktigt och det
kommande ännu ej blivit avdelat.
Detta är faran med att bli en öbo. När man
i staden bär sina vita
damasker och dyker in
i trafiken med
dödsskräckens rysning längs
ryggraden, då är man
fullkomligt skyddad för
den gränslösa tidens
skräck. Ögonblicket är
ens lilla ö i tiden, det
är det begränsade
universum som snurrar
omkring en.
Men isolerar man sig en gång på en liten
ö i havets oändlighet börjar ögonblicket att
höja sig och utvidga sig i väldiga cirklar, den
fasta marken är försvunnen och ens
ogripbara, nakna, mörka själ finner sig själv ute
i den tidlösa världen, där dödens vagnar
rusar bortåt århundradenas åldriga gator och
själar hopas på trappstegen som vi, i
ögonblicket, kallar gångna år. Själarna av alla
de döda lever åter och rör sig omkring en.
Man befinner sig i den andra evigheten.
Någonting av detta upplevde vår öbo.
Sällsamma förnimmelser kom över honom,
sådana han inte var van vid: underliga
medvetenhetskänslor av gamla, för länge sen
avlidna män, och andra förnimmelser; män
från Gallien, med stora skägg, som hade
levt på hans ö och försvunnit från dess yta,
13
"Mannen som älskade öar" — "The
Man Who Loved Islands" — ingår som
den sista och största novellen i D. H.
Lawrences 1933 postumt utgivna
novellsamling "The Lovely Lady". Den har
betecknats som Lawrences bästa novell
och författaren har själv i ett av sina
brev kallat den "one of my favourite
stories". Översättningen är utförd av
Artur Lundkvist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
