Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
mästaren, som varit överallt i världen och
skapade denna säregna, gräddmjuka,
avväpnande känsla av yppig lyx omkring en, vilken
endast en fullslipad och mycket otillförlitlig
tjänare kan åstadkomma. Han avväpnade en
och fick en i sitt våld. Den blomstrande
hushållerskan log och behandlade en med den
subtila, respektfulla familj aritet som blott
visas den verkliga herreklassen. Och den
rosiga jungfrun gav en ett ögonkast som om
hon tyckte man var särdeles underbar,
kommen dit från den avlägsna stora världen.
Sedan råkade man den leende men
uppmärksamme inspektören som var från Cornwall
och den blyge drängen från Berkshire med
hans prydliga hustru och deras två små barn,
och därefter den andre, ytterst surmulne
drängen från Suffolk. Muraren, en man från
Kent, började ett samtal med en på gården
om man tillät det. Bara den gamle snickaren
var butter och upptagen av annat.
Nåväl, det var en liten värld för sig själv,
och var och en kände sig fullkomligt trygg
och var mycket vänlig emot en — besökaren
— som om man verkligen varit någonting
särskilt. Men det var inte ens egen värld,
utan hans som ägde ön. Han var Herrn. Det
särskilda leendet, den speciella
uppmärksamheten var för honom. De visste alla hur bra
de hade det. Och därför var öns ägare inte
längre en herr så eller så. För var och en på
ön var han Herrn.
Det hela var idealiskt. Herrn var ingen
tyrann. Ack, nej! Han var en nätt, finkänslig,
prydlig Herre, som önskade allt fullkomligt
och alla lyckliga. Och, naturligtvis, att själv
vara grunden till denna lycka och
fullkomning.
Men han var på sitt sätt en poet. Han
behandlade sina gäster furstligt, sina tjänare
frikostigt. Han var likväl skarpsinnig och
mycket klok. Han befallde aldrig över sitt
folk. Men ändock höll han ett öga på allting,
likt en vis och blåögd ung Hermes. Och det
var förvånansvärt vilken mängd kunskaper
han besatt. Förvånansvärt hur mycket han
visste om Jerseykor och osttillverkning, om
dikning och gärdsgårdsbyggning, blommor
och trädgårdsskötsel, båtar och segling. Han
var en källa av kunskaper om allting och han
gav sitt folk del av detta vetande på ett
underligt, halvironiskt, halvprofetiskt sätt som om
han verkligen tillhörde en sällsam, halvt
verklig värld av gudar.
De hörde på honom med hatten i hand.
Han älskade vita kläder, eller gräddgula, och
kappor och vida hattar. I vackert väder kunde
sålunda inspektören få se den långe, elegante
mannen i gulvit sarskostym komma likt någon
slags fågel över trädan, för att se på
ogräsrensningen i rovlandet. Då blev det ett
avtagande av hattarna och några minuters
nyck-fulltj- skarpsinnigt, klokt resonemang med
instämmande svar från inspektören, under
det drängarna lyssnade i stum förundran,
stödjande sig på sina hackor. Inspektören var
nästan krypande inför Herrn.
Eller han kunde stå en blåsig morgon med
kappan fladdrande i den fuktmättade
havsvinden, vid kanten av ett dike som grävdes
för att dränera ett litet kärr, och tala i vinden
till mannen där nere, som tittade upp på
honom med lugna och ogenomskådliga ögon.
Eller han kunde ses skynda över
gårdsplanen en regnig kväll, med den vida hatten
nedfälld mot regnet. Och bondhustrun kunde
plötsligt utbrista:
— Herrn! Stig upp, John, och bered plats
för honom på soffan.
Och när dörren öppnades blev det en
uppståndelse :
— Vad i ali världen, är det inte Herrn!
Vad, har ni gett er ut en kväll som denna
för att besöka såna som vi?
Och inspektören tog hans kappa och
hustrun hans hatt, de båda drängarna drog
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
