Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - II. Den andra ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
stig mellan klippor och buskar, den ledde
upp och ned och slingrade sig kring ön, så
att det tog tjugu minuter att gå runt den.
Det var mer än man skulle väntat sig.
Det var dock en ö. Mannen flyttade med
sina böcker in i det alldagliga sexrumshuset,
till vilket man måste klättra upp från
landningsplatsen mellan klipporna. Där fanns
också ett par stugor bredvid varandra. Den
gamle snickaren fick bo i den ena med sin
hustru, och pojken, änkan och hennes dotter
i den andra.
Äntligen var allt i ordning. Herrns böcker
fyllde två av rummen. Det var redan höst och
Orion steg ur havet. I de mörka nätterna
kunde Herrn se ljusen från sin förra ö, där
hotellföretaget underhöll gäster som skulle
rekommendera denna nya tillflyktsort för
smekmånadsfirande golfspelare.
På sin klippö var emellertid Herrn
fortfarande herre. Han undersökte skrevorna, de
enstaka handsbredderna av gräsbevuxen mark,
de branta små stupen där de sista
blåklockorna hängde; och sommarens frön
mognade bruna över havet, ensligt och ostört.
Han såg ner i den gamla källan. Han
undersökte stenkätten där man haft grisen. Själv
hade han en get.
Ja, det var en ö. Alltid, alltid gurglade det
keltiska havet där nere bland klipporna och
tvättade och polerade de gråa ytorna. Så
många olikartade ljud från havet: dova
explosioner, muller, underliga långa suckar
och visslande tjut; så röster, verkliga
människoröster, sorlande som på en marknad,
under vattnet: och vidare en klockas avlägsna
ringning, alldeles påtagligt en riktig klocka;
sedan ett fruktansvärt, dallrande ljud,
långvarigt och uppskrämmande, åtföljt av tunga
andedrag.
På denna ö fanns inga människoandar,
inget uråldrigt släktes andar. Havet, skummet,
vattnet hade tvättat bort allt, tvättat ut allt
så att där ej fanns annat än havets eget dån,
dess egen ande, tusenstämmig, mumlande och
överläggande och ropande vintern igenom.
Bara doften av havet, jämte några få nakna
gultörnebuskar och härjade ljungtuvor, bland
de gråa, bara klipporna i den gråa, tomma
rymden. Kyla, gråhet, havets mjuka,
krälande tjocka, och där mitt i reste sig klippön
som den sista punkten i oändligheten.
Gröna Sirius stod över havets avlägsna
horisont. Ön var en skugga. Ute till havs
lyste ett fartygs svaga ljus. Nere i berghålan
låg roddbåten och motorbåten i säkert
förvar. Det lyste från snickarens kök. Det var
allt.
Så var naturligtvis lampan tänd inne i
huset under det änkan gjorde i ordning
middagen, med sin dotters hjälp. Öns herre kom
in till måltiden. Här var han inte längre
Herrn, han var en öbo igen och han hade
ro. Den gamle snickaren, änkan och hennes
dotter var alla tillgivenheten själv. Den
gamle mannen arbetade så länge dagsljuset
varade, ty han hade lust för arbete. Änkan
och hennes stillsamma, mycket tilldragande
trettiotreåriga dotter arbetade åt Herrn,
emedan de tyckte om att passa upp honom,
och de var ständigt lika tacksamma för den
fristad han berett dem. Men de kallade
honom inte Herrn. De tilltalade honom med
hans namn: Mr Cathcart, sir! lågt och
vördnadsfullt. Och han talade till dem lika
lågmält och vänligt, såsom människor gör långt
borta från världen, rädda att åstadkomma ett
buller.
Ön var inte mera en "värld". Den var ett
slags tillflyktsort. Öns herre stred inte längre
för någonting. Han hade inga behov. Det var
som om han och hans få trogna varit en liten
flock sjöfåglar som slagit ner på denna
klippa då de flög genom oändligheten och
höll tillsammans utan ett ord. Flyttfåglarnas
tysta mysterium.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
