Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - II. Den andra ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
Namnet lät ståtligt. Hon såg på honom
med hänförda bruna ögon, i vilka också
skymtade en pockande längtan som skrämde
honom en smula.
— Gjorde ni? Är det en vacker blomma?
Han putade ut med läpparna och höjde på
ögonbrynen.
— Nå ja, den ser inget särskilt ut. Jag
skall visa er den om ni vill.
— Jag skulle gärna vilja se den.
Hon var så stillsam, så tankfull. Men han
anade en envishet hos henne som berörde
honom obehagligt. Hon sade att hon var så
lycklig: fullkomligt lycklig. Hon följde
honom tyst, likt en skugga, bortåt klippstigen
som ingenstans var så bred att två personer
kunde gå bredvid varandra. Han gick före
och kunde förnimma henne strax bakom sig,
undergivet följande efter, betraktande hans
rygg-
Det var av ett slags medlidande med
henne som han kom att bli hennes älskare:
han upptäckte aldrig hur stort inflytande hon
fått över honom och hur hon strävat efter
det. Men i samma stund han givit efter grep
honom en känsla av misstämning, som om
det hela varit ett misstag. Han förnam ett
nervöst obehag inför henne. Han hade inte
åtrått det. Och det föreföll honom att, såvitt
det gällde hennes kroppsliga jag, inte heller
hon åtrått det. Det var blott hennes vilja.
Han gick ifrån henne och klättrade med risk
för livet ned till en avsats nära havet. Där
satt han i timtal, blickade missmodigt ut över
havet och mumlade för sig själv:
— Vi åtrådde det inte. Vi åtrådde det inte
riktigt.
Det var den mekaniska sexualiteten han
hamnat i på nytt. Inte så att han hatade
sexualiteten. Han betraktade den, likt
kineserna, som ett av de stora livsmysterierna.
Men den hade blivit mekanisk, automatisk,
och det ville han undgå. Mekanisk sexualitet
bröt ner honom och uppfyllde honom med
ett slags död. Han trodde att han kommit
ifrån det, in i ett nytt lugn utan begär.
Kanske fanns där bortom en ny begärens
friskhet, en ouppnådd förfinad förening mellan
två människor som möttes på jungfrulig
mark.
Men hur som helst, detta var inte något
sådant. Detta var varken nytt eller friskt. Det
var mekaniskt och framdrivet genom viljan.
Inte heller hennes verkliga jag hade åtrått
det. Det skedde automatiskt hos henne.
När han kom hem, mycket sent, och såg
hennes ansikte vitt av fruktan och av aningen
om hans känsla gentemot henne, tyckte han
synd om henne och talade vänligt och
lugnande till henne. Men han höll sig undan
från henne.
Hon lät ingenting märka. Hon passade upp
honom på samma tysta sätt, med samma
hemliga drift att tjäna honom, att vara i hans
närhet. Han kände hennes kärlek förfölja sig
med egendomlig, pinsam enträgenhet. Hon
fordrade ingenting. Men när han nu mötte
hennes strålande, bruna, besynnerligt
uttryckslösa ögon såg han den tysta bönen i
dem. Den kom direkt emot honom med en
kraft och en viljestyrka som han aldrig anat.
Så dukade han under och bad henne åter.
— Nej, sade hon, inte om det kommer er
att hata mig.
— Varför skulle det det? svarade han
irriterat. Naturligtvis inte.
— Ni vet att jag kan göra vad som helst
för er.
Det var först efteråt, i sin förbittring, han
erinrade sig vad hon hade sagt och då blev
ännu mer förbittrad. Varför skulle hon
föregiva sig göra det för hans skull? Varför inte
för sin egen? Men i sin förbittring drev han
sig själv allt längre. I avsikt att vinna något
slags tillfredsställelse, vilket han likväl inte
gjorde, överlämnade han sig helt åt henne.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
