Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - III. Den tredje ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
dem var fullkomligt motbjudande för honom.
Själv var han snyggt klädd, hans hydda var
prydlig och ren. Han förnam ovilja mot
varje intrång; de två fiskarnas klumpiga
familj aritet och tungroddhet verkade
frånstötande på honom.
Breven som de haft med sig lät han ligga
oöppnade i en liten låda. I ett av dem låg
hans pengar. Men han kunde inte förmå sig
ens att öppna det. Varje slag av kontakt var
motbjudande för honom. Till och med att
läsa sitt namn på ett kuvert. Han gömde
undan breven.
Och besväret och hetsen med àtt få fåren
infångade och bundna och förda ombord
kom honom att med vämjelse avsky allt vad
djur hette. Vilken frånstötande gud skapade
djur och illaluktande människor? För hans
luktsinne hade fiskarkarlarna och fåren
samma stank; en orenlighet på den friska
jorden.
Han var fortfarande irriterad och plågad
när båten slutligen hissade segel och gled
bort över det stilla havet. Och ibland under
de följande dagarna kunde han gripas av
vämjelse när han tyckte sig höra fårens
mumsande.
Vinterns mörka dagar infann sig. Stundom
blev det aldrig dag riktigt. Han kände sig
sjuk, som om han höll på att upplösas, som
om döden redan börjat sitt verk inom honom.
Allt var skymning, utomhus och i hans sinne
och i hans själ. En gång när han gick till
dörren såg han svarta huvun av simmande
män i viken. Han svimmade av för ett
ögonblick. Det var skräcken för oväntade besök
av människor. Skräcken i skymningsdunklet!
Och inte förrän efter det skräcken gripit
honom och lämnat honom medvetslös insåg
han att de svarta huvuna var huvuden av
sälar som kom simmande. Han förnam en
svag lättnad. Men han var knappast fullt
medveten efter chocken. Efter en stund satt
han och grät av glädje över att det inte varit
män. Men han märkte inte att han grät. Han
var för omtöcknad. Likt något slags sällsamt,
eteriskt djur märkte han inte vad han själv
gjorde.
Han hade sin enda tillfredsställelse i att
vara ensam, absolut ensam, med den sugande
tomheten omkring sig. Endast det grå havet
och den havstvättade öns grund. Inget annat
umgänge. Ingen människovarelse som kunde
föra sin skräck i beröring med honom. Bara
tomhet, våt, skymningsdunkel, havstvättad
tomhet! Detta var bröd för hans själ.
Fördenskull gladde han sig mest när det
stormade eller när havet gick högt. Då kunde
ingen nå honom. Ingenting kunde nå fram
till honom från yttervärlden. Visserligen kom
honom den förfärliga vindens våldsamhet att
pinas svårt. Men samtidigt sopade den
fullkomligt bort världens existens för honom.
Han föredrog alltid att havet rullade tungt
och rasande. Så kunde ingen båt komma dit.
Det var som en evig mur kring hans ö.
Han höll inte längre reda på tidén och
tänkte inte mer på att öppna en bok. Texten,
de tryckta orden, erinrade för mycket om
talets elände, föreföll anstötlig. Han tog
bort mässingsskylten från sin kamin. Han
utplånade varenda bit av text i sin hydda.
Hans katt hade försvunnit. Han var glad
däråt. Han ryste vid kattens svaga,
efterhängsna läte. Den hade levt i kolskjulet. Och
varje morgon hade han gett den en tallrik
gröt, av samma slag som han själv åt. Han
diskade kattens tallrik med motvilja. Han
tyckte inte om att katten strök omkring
honom. Men han matade den samvetsgrant.
Så en dag kom den inte för att äta sin gröt;
den brukade alltid jama efter den. Katten
syntes aldrig till mer.
Han strövade omkring på sin ö i regnet,
i en lång oljerock, utan att veta vad han
såg på eller vad han gått ut för att se. Tiden
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
