Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - III. Den tredje ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mannen som älskade öar
hade upphört att gå. Han stod långa stunder,
med blekt, magert ansikte och såg med
sina genomträngande, fjärrblå ögon, stirrade
rasande och nästan ondskefullt på det svarta
havet under den mörka skyn. Och om han
såg det buktande seglet av en fiskarbåt ute
på det kyliga vattnet drog en egendomlig,
hätsk vrede över hans ansikte.
Stundom var han sjuk. Han förstod att han
var sjuk emedan han vacklade när han gick
och lätt föll omkull. Då stannade han för
att tänka efter vad det kunde vara. Och han
gick till sitt förråd och tog fram malt och
kondenserad mjölk och åt av det. Sedan
glömde han det igen. Han upphörde att lägga
märke till sina egna förnimmelser.
Dagarna började bli längre. Hela vintern
hade vädret varit jämförelsevis milt, men
mycket regnigt, mycket regnigt. Han hade
glömt bort solen. Plötsligt blev det
emellertid förfärligt kallt och han började frysa. Han
greps av fruktan. Skyn hängde låg och mörk
och inte en stjärna skymtade om natten. Det
var mycket kallt. Det började komma mera
fåglar. Ön frös till. Med skakande händer
tände han en brasa i sin spis. Kölden skrämde
honom.
Och nu höll den i dag efter dag, en envis,
dödlig köld. Enstaka snöflingor syntes i
luften. Dagarna var en lång gråhet, utan
förändring i kylan. Fruset grått dagsljus
Fåglarna försvann, flög bort. Några såg han
ligga ihjälfrusna. Det var som om allt liv
höll på att dra sig i väg, bort från norr,
i väg söder ut. Snart, sade han sig, har allt
försvunnit och intet levande skall finnas i
dessa trakter. Han fann en grym
tillfredsställelse i denna tanke.
Så en natt tycktes kölden lätta; han sov
bättre, låg inte halvvaken och frös så länge,
skakade inte så mycket halvt medveten. Han
hade blivit så van vid sin kropps darrning
och rysningar att han knappast lade märke
till det. Men när han för en gångs skull sov
djupt märkte han det.
Han vaknade på morgonen i en egendomlig
vithet. Hans fönster var inbäddat. Det hade
snöat. Han steg upp och öppnade sin dörr,
ryste. Usch! så kallt! Allt vitt, med ett mörkt,
blygrått hav och svarta klippor, egendomligt
vitfläckiga. Vågskummet var inte längre rent.
Det föreföll smutsigt. Och havet gnagde på
det likaktiga landets vithet. Snöflingor
singlade genom den döda luften.
På marken låg snön fotsdjup, vit och slät
och mjuk, i lä. Han tog en skyffel för att
göra rent kring hyddan och skjulet. Den gråa
morgonen mörknade. Det hördes ett
underligt dån av avlägsen åska i den frusna rymden
och en blek blixt över den nyfallna Snön.
Nu snöade det oavbrutet, i det ruvande
halvmörkret.
Han gick ut några minuter. Men det var
besvärligt. Han snavade och föll omkull i
snön, som begravde hans ansikte. Svag och
kraftlös släpade han sig hem. Och när han
vaknade till gjorde han sig mödan att koka
upp mjölk.
Det snöade hela tiden. På eftermiddagen
hördes åter ett mummel av åska och
röd-aktiga blixtar blinkade genom den fallande
snön. Missmodig gick han till sängs och låg
stelt stirrande på ingenting.
Morgonen tycktes aldrig komma. En hel
evighet låg han och väntade att natten skulle
börja ljusna. Och slutligen syntes en blek
dagning. Hans hus var en cell svagt upplyst
av vitt ljus. Han förstod att snön hade hopat
sig utanför fönstret. Han steg upp i den döda
kylan. När han öppnade dörren hejdades han
av den orubbliga snön som reste sig likt en
mur i höjd med hans bröst. Då han tittade
upp över den kände han att den döda vinden
sakta börjat röra sig och såg snöpudret stiga
upp och dra bort likt ett begravningståg. Det
mörka havet skvalpade och slog, tycktes för-
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
