Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - D. H. Lawrence: Mannen som älskade öar. Novell - III. Den tredje ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. h. lawrence
söka komma åt snön, men förgäves. Himlen
var grå men genomlyst.
Han började arbeta i raseri, för att komma
ner till sin båt. Om han skulle bli instängd
skulle det vara av eget val, inte genom
elementens blinda kraft. Han måste ta sig
ner till havet. Han måste kunna komma ner
till sin båt.
Men han var svag och emellanåt blev snön
honom övermäktig. Den föll över honom och
han låg där begravd och livlös. Men varje
gång kämpade han sig upp innan det blev
för sent och högg in på snön med förtvivlad
energi. Han var förbi men ville inte ge sig.
Han kröp inomhus och gjorde i ordning
kaffe och fläsk. Det var längesen han anrättat
så mycket. Så fortsatte han med snön igen.
Han måste övervinna snön, denna nya, vita,
brutala kraft som hade upprest sig mot
honom.
Han arbetade i den obehagliga, döda
vinden, grävde undan snön med sin skyffel.
Det var kallt, vinden var frostig, även då
solen trädde fram en stund och visade
honom den vita, livlösa omgivningen, det
svarta havet som rullade dystert bort mot
horisonten, fläckat av grå fradga. Solen
kändes dock varm mot hans ansikte. Det
var mars.
Han nådde fram till båten. Han skovlade
bort snön, satte sig sedan ner i lä av båten
och såg på havet som sköljde nästan ända
fram till hans fötter under högvattnet.
Strandstenarna var sig egendomligt lika, i en värld
som i alla andra avseenden blivit fientlig.
Solen sken inte mer. Snön föll i frusna
flingor, vilka försvann som genom ett
trollslag så snart de nådde havets svarta yta.
Häftiga vågor slog upp över sanden och
sträckte sig efter snön. De våta klipporna
var brutalt svarta. Och hela tiden föll de
myriader virvlande flingorna i det mörka
havet och försvann.
Under natten blev det hård storm. Det
tycktes honom att han kunde höra hur den
ofantliga snömassan föll över världen med
ett ändlöst muller; och över allt annat röt
stormen i klyftorna, och däremellan kom en
förkvävd blixt, följd av det låga, rullande
åskdånet som överröstade stormen. När
gryningen slutligen svagt färgade mörkret var
stormen mer eller mindre förbi, men det
fortfor att blåsa hårt. Snön nådde upp över
dörren.
Trumpet arbetade han för att gräva sig ut.
Och han lyckades genom sin envishet att ta
sig ut. Han befann sig inför en stor snödriva,
flera fot hög. När han kommit igenom denna
var den frusna snön inte mer än två fot djup.
Men ön var utplånad. Dess skapnad var
fullständigt förändrad, höga vita åsar höjde sig
där det inte varit några förut, oåtkomliga,
rykande som vulkaner av yrsnö. Han var
kraftlös och övervunnen.
Hans båt var begravd under en annan
mindre driva. Men han hade inte krafter att
gräva fram den. Han såg hjälplöst på
snödrivan. Skyffeln gled ur hans hand och han
sjönk ner i snön, för att glömma. Nere i
själva snön ekade havet.
Någonting kom honom att vakna upp. Han
kröp bort till hyddan. Han var så gott som
utan känsel. Han lyckades dock att värma
upp sig, just de kroppsdelar vilka låg i
snösömn invid kolelden. Så kokade han åter
upp mjölk. Därefter skötte han omsorgsfullt
om brasan.
Blåsten upphörde. Var det natt på nytt?
I tystnaden tyckte han sig kunna höra det
panterlika fallet av evinnerlig snö. Åskan
dundrade närmare, skrällde till strax efter
den svaga, rödaktiga blixten. Han låg till
sängs som i ett slags dvala. Elementen!
Elementen! Hans medvetande upprepade
orden stumt. Man kan inte besegra
elementen.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
