Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Sven Löfgren: Ruster. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LÖFGREN
RUSTER
Jag minns en brygga. Den var byggd
av grova plankor, och mellan dem funnos
springor där man kunde se hur vattnet
skvalpade och blänkte mellan pålarna. Tång flöt
där nere och musslor grävde i sanden, gröna
krabbor sträckte besvärjande armar mot
glittrande fiskyngel som snabbt stack förbi, sand
yrde ner genom springorna, och bryggan var
het av solen. Den låg två kilometer från en
liten västkuststad där jag fått min första
tjänstgöring som farmacie kandidat. Vi
brukade cykla dit ut om kvällarna för att
bada.
Det var jag och ett par kvinnliga
farmaceuter och en underläkare vid stadens
lasarett. Den sistnämnde var äldre än vi andra,
och han följde med därför att han älskade
att betrakta en av de båda farmaceuterna.
Hon hade fyllig figur och smala armar och
förkroppsligade hans kvinnoideal. Flickorna
skämtade ofta med honom, och då log han
svårmodigt. Han hade förläst sig på Henning
Berger och Hjalmar Söderberg, han hörde
till en annan värld.
Ruster var alltid med på dessa utflykter.
Jag hade köpt honom av en nyck, till ett pris
som var mycket billigt. I den lilla staden
betraktades det som något ytterst excentriskt
att en farmacie kandidat höll sig med hund,
och jag fann behag i den allmänna
uppståndelsen. Han var tre år gammal och
egentligen illa uppfostrad. Jag är rädd att jag inte
höll honom tillräckligt strängt. Resultatet av
hans vårliga utflykter var, att den yngre
generationen av byrackor i omnejden visade
ett starkt inslag av gordonsetter.
Flickorna klädde av sig ett stycke bort på
sandstranden, läkaren och jag invid bryggan.
Vi hoppade båda samtidigt, och Ruster följde
oss utan mycken tvekan. Sedan styrde vi alla
kurs mot flickornas plats. Rusters ankomst
tvingade dem ner i vattnet, ty det var hans
favoritnöje att stänka ner dem, om de befunno
sig på land. När vi sedan alla tillsammans
simmade ut, pulsade han i land och ruskade
på sig. Därefter återvände han till bryggan
och sträckte ut sig mellan strandråg och
nejlikor i sanden. Med huvudet framsträckt
följde han överlägset våra förehavanden.
Vi simmade utåt. Kattegatt låg öppet och
ljust framför oss, ett stycke ut bröt en svag
dyning mot några revlar. En av flickorna
hade hunnit ett stycke före och vände sig
skrattande om.
— Jag drunknar, skrek hon. Rädda mig!
Så sträckte hon armarna i vädret och sjönk.
Läkaren som beundrade hennes smala armar
skyndade fram och grep henne när hon kom
upp. Han vände henne på rygg och började
simma inåt land. Hon simmade själv
försiktigt med benen för att han inte skulle bli
för trött. När hon frustat vattnet ur
näsborrarna log hon med hela ansiktet. Han höll
henne tätt intill sig och såg rätt upp i luften.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
