Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Per Lindberg: Strindberg och Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
STRINDBERG
OCH SHAKESPEARE
En engelsk dam, Joan Bulman, har vid
universitetet i Cambridge skrivit en
avhandling om Shakespeares betydelse för
Strindbergs historiska dramatik. Det har visserligen
skett med stöd av Martin Lamm och med
begagnande av tidigare svenska
undersökningar (Anders Österling och andra). Men
det är likafullt ett egenartat företag. leke
såtillvida, att det skulle vara överflödigt eller
ointressant, tvärtom. Men egenartat såtillvida,
att det är en dam som gör det. Och att damen
är engelska. Att Strindberg till den grad
kan intressera en engelsk dam, tyder
onekligen på att Sverige numera måtte ha bättre
förbindelser med England än på den tid
då Erik XIV fick nej av drottning
Elisabet.
Den engelska damens bok är en rolig
lektyr. Mest för den, som läst de många
pjäser hon behandlar — det väcker så många
minnen! Men även om man läst bara några
av de behandlade pjäserna, kan man ha nöje
av boken; den är nämligen lättläst,
intelligent och underhållande. Även om den i de
viktigaste kapitlen går litet på sidan om det
man helst skulle vilja ha utrett.
Det är nämligen så, att Strindberg själv allt-
Joan Bulman: Strindberg and Shakespeare.
Jonathan Cape. London 1933. 6 s.
emellanåt skrev ned vad han tyckte om
Shakespeare och även samlade sig till några
omfattande Shakespeareanalyser, i "Öppna brev
till Intima Teatern" — väl de bästa
dramaturgiska analyser som finnas på svenska. Det
längsta kapitlet i miss Bulmans bok omfattar
en redogörelse för dessa Strindbergs
Shakespeareanalyser — givetvis av stort intresse
för engelska läsare, som därvid få höra en’
rad originella och personliga omdömen om
sin nationalskald. Men eljest är det just i
kapitlet om Strindbergs direkta inställning
till Shakespeare som författarinnans
obenägenhet att ge fritt lopp åt sin analytiska
fantasikraft gör sig mest gällande.
"Jag har erkänt, att Shakespeare aldrig
blev min favorit", skriver Strindberg. "Där
fanns något min natur främmande, som jag
inte kan förklara vad det är ... Senare
upptog jag Shakespeare på nytt. Oblandad var
icke njutningen, men jag var besluten studera,
hur han byggde ett drama. Det är då jag
märker att Shakespeare både är formlös och
på samma gång en sträng pedantisk formalist.
Alla stycken äro skurna i samma snitt, fem
akter, med fyra eller fem tablåer, men hur
detta är gjort det kan man icke se. Här börjar
det, så går det framåt som ett streck, till
slutet. Tekniken syns icke, ingen effekt är
beräknad, de stora slagen stå efter
välför-rättad uppmarsch, och så kommer fredsslutet
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
