Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Per Lindberg: Strindberg och Shakespeare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per lindberg
Alla kommentatorer ha opponerat sig mot
detta Strindbergs påstående, vad det gäller
"Mäster Olof". I den pjäsen uppträda
knappast de historiska personerna riktigt at home.
Emellertid har August Lindberg berättat att
han, under den tidigaste "Mäster 01of"-tiden,
hade sett ett manuskriptark under Strindbergs
huvudgärd, när denne låg sjuk, tagit det och
funnit, att Strindberg där framställt Gustav
Vasa i nattrock och tofflor. När han uttryckte
sin förvåning, blev Strindbergs svar:
— Shakespeare framför ju Julius Caesar
i nattrock och tofflor. Varför skulle inte jag
kunna göra detsamma med Gustav Vasa. Retar
man mig, ska jag sätta’n på pottan också.
Otvivelaktigt var detta ett av de drag i
Shakespeares karaktärsteckning som mest
tilltalade Strindberg: att framställa klischerade
nationalhjältar icke som pelarhelgon utan —
at home. "Intimt", det blev helt enkelt
lösenordet för alla hans historiska porträtt.
Men Strindbergs sätt att genomföra denna
slags porträttkonst är mycket olika
Shakespeares. Mellan dem låg ingen mindre än
Offenbach.
Hos Shakespeare sker humaniserandet av
hjältegestalterna med den engelska realistens
självklara sinne för den psykologiska
nyansen. Han genomför proceduren som psykolog.
Strindberg gör det som polemiker — han
hade ju en gång för alla åtagit sig att spela
Loke. Och ju mera kritiken mot hans
historiska dramer retade honom, dess större vikt
lade han själv vid sina Lokegester. Tills han
slutligen, i sitt försvar för dem drevs ända
därhän att han öppnade stora famnen för —
Jago! I det märkliga stället i hans
Othello-analys:
"Jagos replik ’I am nothing if not critical’
är en översättning av Shakespeares eget sätt
att se på människor och liv, en bekännelse
av skalden, som i Jago har givit en av sina
inkarnationer, en Mefistofeles."
En så helt igenom Shakespearefrämmande
tolkning av Jago — bara för att få ett försvar
för Loke!
Men — för att återgå till Joan Bulman!
Kanske kör och vänder hon litet väl mycket
med Lamms parallell mellan "Gustaf Vasa"
och "Henrik IV". Den är ju en lustig
dubbelprojicering, som är belysande och eggande,
men man bör inte stirra för länge på den.
Lamm gör det inte själv. Han reser i stället
en ännu märkligare bakgrund: Strindbergs
förmåga att se Gustav Vasa som en
profetgestalt. Och det kan givetvis den engelska
damen inte göra efter.
Eller "Folkungasagan". Där finns ju
kompositionstankar från både "Romeo och Julia"
och "Hamlet", och ändå är kompositionen
så olik Shakespeares. Där finns luftdrag både
från "Damaskus"’ och "Drömspelets" värld
och ändå är stycket bara sig självt: en
sömn-gångardikt, där upplevelse, innehåll och form
smälta samman.
Miss Bulman drar fram en imponerande
rad paralleller mellan figurer hos de bägge
dramatikerna. Inte bara mellan Gustav Vasa
och Henrik IV, mellan prins Erik och
Hamlet, också mellan Karl XII och Julius
Caesar, Kristina och Cleopatra, Birger Jarl
och kung Lear, Pechlin och Cassius; Karin
Månsdotter liknar ömsom Cordelia och
ömsom Ofelia, Beatrix liknar en prins i Towern
och så vidare. Men i de flesta fall visar sig
genast författarinnans common sens däri, att
hon omedelbart också drar skiljetecken och
låter vardera av författarna behålla sitt.
I sådana fall har jämförelsen givetvis
efterlämnat endast det angenäma minnet av något
tämligen vågat.
Alltnog: med "Erik XIV" och "Gustaf
Adolf" börjar Shakespeare på nytt glida
undan ur Strindbergs medvetande på en tid.
Helt nya stoff trängde ju också fram. Slag
i slag, med ofattbar snabbhet, "Dödsdansen",
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
