Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Ivar Harrie: Lysistrates skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR HARRIE
LYSIKRATES SKALD
Aristophanes’ allra tidigaste komedier gingo
icke över scenen i hans eget namn. Herrar
med annars för oss okända namn — en hette
Kallistratos, en annan Philonides — tävlade
vid Dionysierna på den unge debutantens
vägnar och skötte tydligen också uppsättning,
instruktion och framförande. Bulvanskapet
var av allt att döma redan från början avsett
att vara genomskinligt. Åtminstone var det
Aristophanes själv som fick vidkännas de
rätt allvarliga repressalierna den första
gången han prövade sina vassa och farliga
klor på Atens styresmän — i Trampkvarnen,
där han gick till rätta med den hänsynslösa
utsugningen av det attiska rikets
bundsförvanter. Arrangemanget var ändå i längden
inte tilltalande och blev på många håll
illvilligt uttolkat. Och feg försiktighet var minst
av allt i den unge komödens stil. Det visade
han när han första gången tog hela ansvaret
öppet och otvetydigt — vid premiären på
Riddarna, den blodtörstiga attacken med
dödliga avsikter på Kleon, Atens allsmäktige och
folkvalde diktator. Nu begagnade han också
tillfället att säga ifrån, varför han dröjt så
länge att kännas vid sina komedier. Hans
självdeklaration fick plats i det stora
intermezzo som traditionsenligt lades in mellan
upptågen i det gammalattiska lustspelet:
Här kommer nu folk i massvis och ber att
få veta, med oskyldig uppsyn,
hur det kommer sig att Aristophanes ej har
för längesen slutat att narras.
Författaren önskar att upplysa om att han
inte har dröjt utan orsak.
Han vet att det vanskligaste som finns på
vår jord, är just Komedien:
på hundra kallade brukar knappt en finna
nåd för den leende Musan.
Dessutom, mitt herrskap, känner han Er:
Er ynnest har dagsländans livslängd,
Ni kastar poeterna bort, sen Ni haft dem
till njutningsmedel för stunden.
Tänk blott på vad Magnes fick utstå, så
snart hans tinningar började gråna —
och han var Er älskling, som jämt hade gått
i ett rus från succé till succéer!
Och Cittran spelade, Vingarna ven, och
hans Flugor fick surra för livet,
och han härmde semiter, lät Grodan ta
skutt, inen vad hjälpte det? Tiden var
inne
då publikfavoriten fick halvtomt hus, och
det viskades: "Gammalt och livlöst!"
Och Katrinos som svämmade över av kraft
likt en brusande bergsflod om våren,
och fördämningen bröts, och skogar och
hus vräktes kull — och hans fiender
också!
Del fanns inte ett middagsbord i Athen,
där man undslapp hans melodier:
mins Ni Toffelvisan, och minns Ni det år
då Roddaresången var schlager?
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
