Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Ivar Harrie: Lysistrates skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lysistrates skald
att denne Sokrates bedriver naturfilosofi;
men Platon låter Sokrates år 399 medge att
han i sin ungdom varit livligt intresserad av
sådana frågor — och Molnen uppfördes år
423. Den upplaga vi ha i behåll är
visserligen en senare omarbetning, företagen för att
reparera fiaskot (den blev för övrigt aldrig
uppförd): men detta förhållande blir just
kärnpunkten i Murrays teori.
Enligt en antik kommentator saknades i
styckets ursprungliga gestaltning
disputa-tionen mellan Rätt och Orätt samt
slutscenen, där den gamle borgaren Strepsiades
sätter eld på Spekulationsanstalten — alltså
just de episoder där polemiken är fränast.
Murray tänker sig nu, att de ursprungliga
Molnen helt enkelt handlat om hur den
gamle skojaren Strepsiades — namnet betyder
Vrängman — beger sig till den berömde och
originelle professorn i den skändligt felaktiga
förhoppningen att hans lärdom skall
innehålla lämpliga knep för att klara undan
skumma affärer. Denna pjäs gjorde fiasko —
därför att den låg över publikens horisont
och vittnade om alltför stor förståelse för
Sokrates! Omarbetningen skulle gå ut på att
förtydliga, att Aristophanes visst inte ställde
sig solidarisk med den konstige filosofen.
Men inte ens omarbetningen var avsedd som
en förföljelse. Den aristophaniska
karikatyren blev livsfarlig först när den andliga
atmosfären hade blivit en annan — under
nederlags- och restaurationspsykosen efter
404. Paralleller ligga nära till hands i vår
tids erfarenheter. Man kunde skämta med en
engelsk tänkares tysksvärmeri år 1911 —men
detta skämt kunde bli ödesdigert för honom
år 1915; att karikeras till mönstermarxist var
för en berlinare alldeles ofarligt år 1931, men
kunde få helt oavsedda konsekvenser för
honom år 1933. Detta sista är utan vidare
sant, och en ytterst viktig synpunkt på
problemhärvan kring Molnen. Men löst är
denna härva icke med Murrays käcka
konstruktion — som har en alltför stor
benägenhet att förflyktigas när man sätter sig att
läsa stycket naivt och rättframt. Stötestenen
är icke undanröjd: förbryllande och
irriterande står den kvar mitt i Aristophanes’
alstring, med ett moln av gåtor omkring sig.
Den får stå där. Men så mycket är visst
och tryggt: Aristophanes var ingen filister.
Det har blivit ytterligare klargjort genom
Murrays resonemanger; men vi visste det
förut. Ingen filister skulle ensam, i lugn
förtröstan på Ordets makt, ha tagit upp kampen
mot Kleon, just när den fruktansvärde
garverifabrikören stod på höjden av makt
och berömmelse och suveränt dirigerade den
kompakta atenska majoritetens krigsyrsel till
terrordåd. Den stolta rekapitulationen i
Freden är knappast överord:
Med en harm som glödde i Heraklesstil,
gick han rakt mot den störste och värste.
Genom stanken av sulläder trängde han
fram, och han skydde ej blodet och
smutsen.
Mot Vilddjuret gick han till storms, hur
hemskt än de gula betarna lyste,
och det fräste, och ögonen sprutade eld,
som när Furien gripit en käring,
och i manen slickade hundradetals
blodtörstiga utpressartungor ...
Här är det Lysistrates skald som talar. Man
har vant sig vid att förlåta Aristophanes alla
synder som tack för den lätta leken i
Fåglarna, lyckodrömmens vackra flykt till
Sagoland undan verklighetens odrägligheter. Men
han behöver till sist inga förlåtelser. Och det
är i Lysistrate han visar, att han i sitt innersta
jag, vare sig han erkände det eller ej, var en
frände till de stora revolutionärerna — just
folket av Euripides’ och Sokrates’ sort.
Lysistrates fredspredikan i Vettets namn blir
ovillkorligen buren av sokratiskt patos; och
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
