Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1933 - Rütger Essén: Sverige från insidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sverige från insidan
Nittonhundratjugutalets nät, de nya
bilvägarna, är smidigare och elegantare.
Motorismen har åter befolkat landsvägarna. I dess
spår ha uppväxt bensinstationer — från de
stora vid stadsutfarterna till lanthandlarens
lilla Shellpump — vidare kaféer och
kioskstånd. Gamla avdåsade och pittoreska städer
ha fått en ny dragningskraft som
bilistanhal-ter. Och de nya vägarna äro ej artificiella
som järnvägslinjerna. De gå fram längs
gamla stråk sedan hedenhös. Järnvägarna
sögo ofta blod och must ur landsorten -—
motorismen har pumpat tillbaka denna samma
livssaft. Landsbygden dåsar ej mer. Även
landsvägsfröjd och landsvägsromantik ha
återkommit.
Slutligen känna sig även småstäderna
mindre gudsförgätna än före motorismen.
#
Den svenska småstaden, av storleksordning
upp till tiotusen à femtontusen invånare, gör
i allmänhet ingen särskilt glad. Människornas
samband med jorden och naturen är brutet,
men de ha därför knappast utvecklat någon
verklig stadskultur. Ett stort antal av dessa
städer ha också fallit offer för en bedrövlig
standardiseringsmani. Alla de under det
senare adertonhundratalet avbrända ha
återuppbyggts efter bedrövligt storrutiga
stadsplaner, vilket icke gör tråkigheten utom
arbetstiden lättare att fördriva, och som ger
en plågsam irritation åt det ömsesidiga
övervakande och spionerande, som är
småstädernas mest blomstrande last. De till några tiotal
eller tjog uppgående ståndsmässiga
familjerna möta varandra tjugu gånger om året
på middagar och kafferep, och varje minsta
sensation tuggas härvid omsorgsfullt sönder.
Från standardbegreppen avstickande
personer, vilka någon gång kunna hamna även
i en dylik småstadsmiljö, bli i regel på kort
tid bortdrivna eller fullständigt tillplattade.
Naturligtvis kvarstå alltid det personliga
livets stora fakta: arbete, familj, död, för var
och en, men atmosfären är onekligen
svåruthärdlig för alla andra än en viss bestämd
driftig, egocentrisk och andligen omsorgsfullt
välbalanserad småborgerlig typ. Lasterna äro
ytterligt hemliga. Starkast förtätas kanske
denna atmosfär i den dystra och lurande
tystnad, som vilar över matsalen i ett svenskt
stadshotell i landsorten, där samhällets mera
vidlyftiga ungkarlar och ensamma
handelsresande förtära femton centiliter och ett sig
evigt lika smörgåsbord, under det deras
blickar irra kring ett tomt torg och ett
flug-fläckat tak under ett slött moderligt
övervakande av en bedagad och starkt påmålad
uppasserska — en trist kvarleva sedan den
gamla spritkulturens i minnet festliga dagar.
Naturligtvis vore det dåraktigt att påstå,
att denna typ överallt är sig lika. Det finns
idylliska och leende småstäder — Ronneby,
Sölvesborg, Vimmerby, Söderköping,
Filipstad, Arboga, Torshälla, Mariefred, Trosa,
Östhammar, Säter, Örnsköldsvik etc. — det
finns industriella, proletäriska och
allvars-betonade småstäder — Eslöf, Alingsås,
Tidaholm, Huskvarna, Motala, Köping, Södertälje,
Avesta etc. — det finns små kuststäder,
utvädrade av havsvindar och bemängda med
tjärdoft — Uddevalla, Varberg, Trälleborg,
Ystad, Simrishamn, Västervik, Vaxholm,
Norrtälje, Söderhamn, Hudiksvall etc. —
och slutligen städer med historisk atmosfär
— Strängnäs, Sigtuna, Vadstena. Men aila
dessa städer äro dock för små för stadskultur
av självständig art och ha knappast råd att
bestå sig med verkligt individuella drag.
Deras bäste möderne skildrare är Birger
Sjöberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
