Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Marcel Proust: En ung flickas bekännelse. Novell. Översättning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ung flickas bekännelse
men kände bara min längtan så mycket hetare
och hittade ständigt på nya förevändningar:
min varma huvudkudde som måste vändas,
mina iskalla fötter som bara hon kunde
värma i sina händer . . . Dessa lyckliga
stunder blevo det ännu mera, därför att min mor
var sig själv bara då, och jag förstod hur
mycket hennes vanliga kyla måste kosta henne.
Dagen då hon reste igen, den förtvivlade dagen
då jag hängde mig fast vid hennes klänning
ända in i järnvägskupén och bönföll henne
att ta mig med sig till Paris, den dagen var
det mig lätt att skilja det äkta från det
låtsade, och jag märkte tydligt den bitande
sorgen under de glada, förargade
förebråelserna hon gjorde mig för min "dumma,
löjliga" sorg. Hon delade den men ville lära
mig att behärska den. Jag kan ännu känna
den rörelse jag upplevde en av dessa dagar
(mitt intryck är friskt och mitt elände nu
har inte förändrat det), då jag först blev
medveten om hennes ömhet för mig, som
liknade min för henne men var den oändligt
överlägsen. Jag hade anat den och känt den
inom mig förut — så är det ju med alla
upptäckter — men verkligheten tycktes så ofta
motsäga den. Och mina vackraste minnen har
jag från de år, då hon kom ut till Oublis
för att hälsa på mig, när jag låg sjuk. Det
betydde inte bara att hon gjorde mig ännu
ett besök som jag inte räknat på, utan
framför allt att hennes ömhet och mildhet saknade
varje tvång och förställning. Trots att hennes
kärlek på den tiden inte hade blivit mig ännu
kärare genom tanken att jag en gång kanske
skulle förlora den för alltid, betydde den så
mycket för mig, att den härliga
konvalescenstiden blev mig en dödlig plåga. Snart skulle
jag vara så frisk att min mor kunde resa,
och tills den dagen kom, var jag ändå inte
sjuk nog, för att hon skulle avstå från sin
vanliga stränghet och rättvisa.
I Oublis bodde jag hos mina farbröder.
En gång dolde de med avsikt för mig att
min mor skulle komma på besök. En liten
kusin var nämligen hos mig för några
timmars tid, och hade jag vetat någonting, skulle
jag kanske i min glada och ängsliga väntan
inte ha sysselsatt mig tillräckligt med honom.
Detta hemlighetsmakeri var nog den första,
för min egen vilja främmande orsaken till
att mina dåliga böjelser togo överhanden. Jag
hade sådana, som alla barn, men inte mer
än andra. Jag var fjorton år gammal, min
kusin femton. Han var redan ganska
fördärvad och lärde mig saker, som kommo mig
att rysa av vällust och samvetskval. Jag hörde
på honom med nöje och lät hans händer
smeka mina, men min glädje var förgiftad
i själva sin källa. Snart fick jag mod nog att
lämna honom och räddade mig ut i parken
med en oerhörd längtan att träffa min mor.
Jag visste ju tyvärr att hon var i Paris men
ropade mot min vilja hennes namn i alléerna.
Och då jag gick förbi en häck, fick jag
plötsligt se henne på en bänk. Hon log och
öppnade famnen mot mig. Hon lyfte sin slöja för
att kyssa mig, och med ögonen blinda av
tårar störtade jag fram till henne. Där grät
jag länge och berättade allt med en
öppenhjärtighet, som bara min ungdom och oskuld
kunde skänka mig. Och hon hörde på mig,
mer än mänskligt förstående, utan att låtsas
fatta. Hon strök ett streck över det hela med
en godhet, som befriade mitt samvete från
ali tyngd. Det blev lättare och lättare.
Min förkrossade, förödmjukade själ steg allt
mindre bunden och mera fri mot höjden och
svämmade över sina gränser. Jag blev som
förklarad. En oändlig godhet strömmade ut
från min mor och en oändlig lycka från min
återfunna oskuld. Och snart kände jag en
doft, som i sin renhet och friskhet liknade
den. Det var en syrenkvist som redan slagit
ut i blom och fyllde luften med vällukt, dold
bakom min mors parasoll. Högt uppe i träden
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
