- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
17

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Marcel Proust: En ung flickas bekännelse. Novell. Översättning av Gunnar Ekelöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en ung flickas bekännelse

vissnat, förtvinat och förvandlats till stoft
men utan att någonsin ha blommat som ni.

Min brist på vilja var min mors
allvarligaste bekymmer. Jag gjorde allt i
ögonblickets ingivelse. Så länge mitt liv dikterades
helt av mitt hjärta och min själ var det
visserligen inte gott men inte heller så dåligt. Vad
vi tänkte på mest, min mor och jag, var hur
jag skulle kunna sätta alla mina vackra
föresatser att arbeta, vila och vara förståndig
i verket. Hon kände tydligt och klart, och
jag otydligt men impulsivt, att detta
förverkligande bara berodde på vilket inflytande min
vilja fick över mitt liv, min vilja som var
målet för alla hennes omsorger och tankar
och som jag själv borde skapa inom mig.
Men jag uppsköt allting till morgondagen.
Jag gav mig god tid. Ibland var jag ledsen
över att se tiden försvinna, men jag hade
ju så många år framför mig. En smula rädd
var jag i alla fall och kände dunkelt att
vanan jag fått att ingenting vilja mer och
mer tyngde på mig, ju äldre den blev. Jag
började tvivla på, att allting utan vidare
skulle förändras, och förstod att jag inte fick
räkna med något lätt och lekande underverk,
som med ens kunde omskapa mitt liv och
göra mig beslutsam. Det hjälpte inte att bara
önska sig en vilja. Det fordrades just vad
jag inte hade möjligheter att göra: att vilja.

III.

Et le vent furibond de la concupiscence
Fait claquer votre chair ainsi qu’un vieux
drapeau.
( BaudelaireJ

I mitt sextonde år genomgick jag en kris,
som gjorde min hälsa vacklande. För att
glömma mig själv en smula fick jag debutera
i sällskapslivet. Snart började unga män
komma på besök till mig. En av dem var en
dålig och fördärvad människa. Hans sätt var
smidigt på samma gång som djärvt. I honom

blev jag förälskad. Mina föräldrar fingo veta
det men ville inte ingripa omedelbart för att
inte göra mig ledsen. Då jag inte var
tillsammans med honom, hade jag honom i
tankarna och sänkte mig slutligen ända ner till
hans egen nivå genom att söka anpassa mig
i möjligaste mån. Han lärde mig att göra det
onda, överrumplade mig nästan och vande mig
vid att låta dåliga tankar få makt i min själ.
Jag hade ingen vilja att bekämpa dem med, ty
viljan är den enda kraft som kan förvisa dem
till de mörka avgrunder, där de äro hemma.

Då kärleken slutade, tog vanorna dess plats,
och det fanns alltid karaktärslösa unga män,
som ville underhålla och utnyttja de.n. Som
medbrottslingar i mina felsteg åtogo de sig
också uppgiften att försvara dem mot mitt
samvete. Först led jag bittra kval och gjorde
bekännelser för mina föräldrar, som
ingenting förstodo. Mina kamrater avrådde mig
från att vidare försöka tala med min far. De
övertygade mig så småningom, att alla unga
flickor gjorde som jag, och att föräldrarna
bara låtsades, att de ingenting visste. De
lögner jag jämt och ständigt var tvungen att
begagna mig av förvandlades snart i min
inbillning till tysta överenskommelser, under
vilka jag antog att man måste dölja livets
oundvikliga nödvändigheter. Från och med
detta ögonblick började mitt liv ta skada,
men jag drömde, tänkte och kände ännu.

För att förströ och förjaga de orena
begären började jag deltaga mer och mer
i sällskapslivet. De tomma nöjena vande mig
vid att leva i ständigt sällskap. På samma
gång som min kärlek till ensamheten gick
förlorad, tappade jag nyckeln till den glädje
naturen och konsten tidigare skänkt mig.
Aldrig var jag oftare på konserter än dessa
år. Och aldrig kände jag musikens makt
mindre innerligt, upptagen som jag var av
att låta mig beundras i min eleganta loge.
Mina öron voro tomma och jag hörde ingen-

2. — B. L. M. 7.

17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free