Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Marcel Proust: En ung flickas bekännelse. Novell. Översättning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ung flickas bekännelse
ordentlig intelligens, gott hjärta, viljefast
karaktär. Han kunde få det bästa inflytande
över mig. Dessutom ville han gärna bo hos
oss. Jag behövde alltså inte skiljas från min
mor, något som hade varit svårare för mig
än allting annat.
Nu fick jag mod att bekänna allt för min
biktfar. Jag frågade honom, om jag måste
vara lika öppenhjärtig mot min fästman. Han
svarade nej av medlidande men lät mig lova
att aldrig mera gå samma vägar och gav
mig syndernas förlåtelse. Äntligen blommade
glädjen igen och bar frukt i mitt hjärta, som
jag trodde för alltid förtorkat. Gud gjorde
mig frisk i sin godhet —■ och ungdamen, som
i sin oförbrukade styrka låter såren läka sig
själva, hjälpte honom.
Enligt Augustinus är det lättare att ha varit
kysk en gång än att bli det igen, min kyskhet
var alltså svårförvärvad. Ingen människa
märkte hur mycket bättre människa jag var
än förr. Var morgon kysste min mor mig på
pannan, vars renhet hon aldrig betvivlat. Hon
visste inte att denna renhet var pånyttfödd.
Ute bland människorna måste jag lida
orättvisa förebråelser för min tankspriddhet, min
tystlåtenhet och min melankoli. Men jag blev
inte ledsen. Det hemliga samförståndet mellan
mig själv och mitt tillfredsställda samvete
skänkte mig lycka nog. Min själ log mot
mig, dess drag liknade min mors, och genom
tårarna, som torkade, såg den på mig med
en mild och förebrående blick. Den
tillfrisknade sakta i en oändlig stämning av längtan
och lycka. Den föddes till nytt liv. Jag fattade
inte längre själv hur jag kunnat misshandla
den så, plåga den, döda den nästan. Innerligt
tackade jag Gud för att han räddat den i tid.
Den kvällen, då det fruktansvärda hände,
njöt jag som bäst av samklangen mellan min
djupa, rena glädje och himlens friska lugn.
Min fästman var hos sin syster på ett besök,
som skulle räcka två dagar. Till middagen
väntade vi den unge man; som hade största
skulden i mitt mörka förflutna. Men dessa
två omständigheter kastade inte den minsta
skugga i den klara majkvällen. Det fanns
inte ett moln på himlen: dess spegelbild
i min själ var ren och ljus. Och min mor
hade blivit nästan alldeles frisk, som om
något hemligt samband funnits mellan hennes
kroppsliga och min själsliga hälsa, fastän hon
inte kunde ana, att jag varit sjuk.
"Ni får sköta henne fjorton dagar till,
och sedan finns det inga möjligheter till ett
återfall", hade läkaren sagt. Jag tydde hans
ord som ett löfte om en bättre framtid, och
lyckan fyllde mina ögon med tårar. På
aftonen bar min mor en vackrare klänning
än vanligt och bröt sin vanliga svarta färg
med några stänk av en annan, gladare — det
var första gången sedan min fars död, som
ändå inträffade redan för tio år sedan. Hon
var blyg som en ung flicka över att vara
klädd på det viset och vemodigt lycklig över
att ha gjort våld på sin sorg för att göra mig
glad och fira min glädje. Jag provade hur
en skär nejlika skulle ta sig ut mot hennes
klänningsliv. Först vägrade hon, sedan tog
hon emot den med en tvekande, nästan
skamsen hand, och bara för att hon fått den
av mig. Just då vi skulle sätta oss till bords,
drog jag henne med mig till fönstret och
kysste lidelsefullt hennes ansikte, som såg
så friskt och utvilat ut efter den långa
sjukdomen. Jag hade fel, då jag sade, att jag
aldrig fick återuppleva den milda renhet,
som fyllde kyssen i Oublis. Den kvällen var
hennes kyss lika öm som någonsin. Eller
kanske det var samma kyss, som väcktes till
liv av stundens rörelse och sakta steg upp ur
glömskan för att återta sin plats mellan mina
läppar och hennes kind, som ännu var en
aning blek.
Alla skålade för mitt blivande bröllop.
Själv brukade jag aldrig dricka annat än
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
