- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
40

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Sven Stolpe: En fransk humanist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sven stolpe

kompensera sin pina genom att omedvetet ta
hämnd på konstnärerna och kalla dem naiva,
omedvetna barn, vilka böra behandlas med
stränghet och överlägsenhet. Charles du Bos
saknar emellertid vulgaritet — "att märka en
medmänniskas brister, är det tecknet på att
man har talang?" frågar han en gång — han
vrider i stället frågan in mot sin
personlighets centrum och söker i oro och kval en
fundamental brist hos sig själv. Det är denna
självgranskning, inspirerad ursprungligen av
hans oförmåga att själv skapa, som är det
intressantaste momentet i hans dagbok. 1922
utsänder han plötsligt sin första bok, och
sedan dess äro hämningarna försvunna. Vad
har hänt under mellantiden?

3.

Charles du Bos är uteslutande kritiker.
Men det faller lätt i ögonen, att han som
kritiker tillhör en helt annan typ än den
gängse, den som vanligen figurerar i pressen.
Du Bos vill icke klassificera, döma — och
eventuellt bekämpa — diktverk. De böcker
han icke kan sympatisera med, eller vilka
icke kunna stimulera honom själv, går han
tyst förbi. I stället sätter han in hela sin
själsliga kraft på att tränga ända in till
hjärtat av det diktverk, som skänker honom
värden; han kallar sina essaysamlingar
"approximationer", och uttrycket är
betecknande för de stora krav han ställer på sitt
eget kritiska förstående. Edmond Jaloux, som
blivit föremål för en av dessa du Bos’
analyser, har intygat, hur absolut enastående i
fransk kritik Charles du Bos är, och man
kan lätt övertyga sig om, att samtiden
näppeligen äger en motsvarighet till det hängivna
tänkande över litteraturens svåraste problem,
som fyller denne anspråkslöse och tystlåtne
kritikers liv och produktion; i Sverige ha vi
aldrig ägt en kritiker, som med sådan själslig

anspänning gått till det ansvarsfulla och
komplicerade värvet att helt enkelt förstå
litteratur. Nu är att märka, att Charles du
Bos aldrig hamnar i det slöa refererande, som
hos oss går under namnet objektiv kritik.
Hans ingenium är oavbrutet i aktiv funktion,
han stannar aldrig ett ögonblick vid ytan, han
är för stolt och för allvarlig för att nojsa
och vitsa över slappa och nonchalanta referat
— hans kritik äger en hög och ädel
objektivitet, som bottnar i ansvarskänsla och allvar.

Man kan få ett begrepp om, med vilken
oerhörd precisionslidelse — om uttrycket
till-låtes — Charles du Bos arbetar, om man
studerar hans underbart uppdrivna förmåga
av exakt språklig karakteristik. En kritiker,
som själv suveränt behärskar konsten, Ernst
Robert Curtius, har pekat på den utsökta
finessen i en karakteristik av Keats som denna:

"Le terme fruit me revient toujours avec
Keats, et il doit jouer dans mon étude un
role de premier plan. Plénitude, rondeur,
succulence, duvet, saturation et éclat, il y
a en lui tout de la peche."

Den som själv har ägnat åtskilliga dagar
av sitt liv åt att grubbla över André Gides
alltid lika svårbestämbara och svåråtkomliga
psyke, måste i häpen beundran stanna inför
följande karakteristik, som på ett oöverträff
-ligt sätt säger allt det väsentliga:

"Materialet och själva temat i hans verk
är oron; men ordet oro (inquiétude) räcker
inte, det tränger inte tillräckligt djupt: oron
är den rörelse som för en själ från en punkt
till en annan, men den innebär inte samtidigt,
att man nödvändigtvis måste vara ’troublé’
på var och en av dessa punkter i de
ögonblick man där stannar. ’Troublé’ -— det är
ett tungt, tryckande ord, som uttrycker just
det matta och ogenomskinliga i vad det vill
vara en formel för, och just det ordet
uttrycker bäst Gides permanenta tillstånd, det
element, som hos honom alltid tycks vara i
rörelse, men som icke rör sig i sina mani-

40

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free