Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Harry Martinson: São Francisco do Sul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sä o francisco do sul
portioner hette. Henner låg lusäten i
Karpaterna och sköt slött och mekaniskt med
ett automatgevär under Mackensens fanor.
Det föll ett oerhört slumpigt antal av folk,
solen sken lite mellan bullersensationerna
och om nätterna smög liklukten som en
sjuklig bölja genom bergspassen.
— Sedan kom vintern, sade Henner, och
gasmaskerna var rent djävliga att få på, för
ansiktena hade svullnat av frosten. De klärrtde
till om de ömkylta kinderna så man kunde
bli tokig, sade Henner. Så tog man dem
gärna och vred dem så att resårerna skulle
trycka mindre, och då kom gasen gärna in.
Man "förkylde" sej och fick bronchitis, sade
Henner hånfullt.
Nu lutade han sig mot hackskaftet och
talade till mig genom pisanghäcken. Jag
lade upp maniokrötterna i vackra, blåaktiga
travar längs renen och lyssnade till denne
Henner; den hese tysken som fått blåmatta,
filosofiska ögon och för övrigt var
toffel-hj älte.
Ha, ha, den gashalsige toffelhjälten från
Karpaterna! Dondé, som aldrig varit i kriget
och som berättade om ångsotning av
lokpannor och sådant som man kunde ha
yrkesnytta av, var också toffelhjälte och erbjöd
dessutom bilden av den mest komplicerade
svartsjuka: stämd i avund till allt och
alla; en individualist som bar alla tiders
patrask i sitt bröst. Han var irrig i ande
och ögon.
Hans svartsjuka var förgrenad än’ häråt,
än däråt, så att jag aldrig visste från vilket
håll jag skulle vara försiktig.
En välskapad Juno, som hette Clara Turko,
hade jag till exempel prisat en gång, och då
hade han hotat mig med en skiftnyckel. En
annan gång nämnde jag den magra Celia
Camao, samma ilska. Till dess slutligen min
passion för Maria Rosa kom honom att kalla
mig för åsna och senor och avskeda mig.
Mellan Henner och Dondé var konflikten
naken, halvt psykosexuell, halvt
chauvinistisk. Den hade sin upprinnelse dels i deras
hustrur, dels i ockupationen av Rhenlandet.
Från sina släktingar i Bordeaux fick
Dondès fru ett paket barnkläder, bland annat
en matrosdräkt för en femåring. Det var det
som passade och smakade för ögonstenen
Pierre om han än var sex år fyllda. Jag satt
just och åt middag (maniokapuré och duva)
när hon packade upp sakerna och
ögonstenen Pierre fick genast gå in och tvätta upp
sig till liten matros. Sedan visslade han stolt
inom sig själv när han gick gatan fram.
Moderns elaka förtjusning hade särskilt fäst
sig vid den lilla matrosmössan, ty där på
bandet stod i guldbokstäver: Flottille du Rhin.
Flottille du Rhin var troligen några
armerade vedettbåtar som ockupationen använde
på Rhen. Barnmodehusen hade tagit upp
"idén". — Idén var nu nitton dagsresor med
snabbångare sydsydväst eller sydväst till syd
från Rhen. Minst hälften av det hundratal
tyska kolonister som bodde i den lilla
fristaden Säo Francisco do Sul hade själv
legat i skyttegravarna. (Lerpölarna, där man
slaktade med slaktmask och maskin och
gjorde historia.) De sutto vid de öppna
fönstren varje matdags, åto det tropiskt
goda bananmoset, sågo gatans vida stråhattar
flaxa förbi där nere. Wie viel Uhr? De
drucko glas på glas av cider till bananmoset
och voro i tankar och åthävor inställda på
att glömma tre à fyra år av sitt liv. De hade
blivit nykteraster på allt sätt, så som man
bör vara det i tropikerna: samtal över
bananmos. Vid kvällsdags vajade mycket stråhattar
förbi de högt belägna fönstren, åsnorna
viftade rumpa i gränderna och kvinnorna
gingo hem från pumparna, där de
sönder-sladdrat staden: de hade dock vackra höfter
och härliga bröst, det visste de. Därför redde
de sina lockande kärleksläger och lappade
4. — B. L. M. 7.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
