Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Vilhelm Moberg: Silverskylten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
silverskylten
hjälp under denna ensamma tid, men när han
inte anmodat flickan särskilt, så hade hon
förbigått skylten.
Valdemar Engroth — ingraverat i silver.
I fem år har denna lilla tingest suttit på
dörren nedanför brevlådan, i fem runda år
har den som en stum men trogen tjänare
upplyst alla som kommit förbi om
husbondens namn. "Här inne bor en man, som heter
Valdemar Engroth" — så har den trogne
tjänaren berättat, natt och dag, år ut och år
in, inte en sekund har den förtegat den saken.
Men det är också allt vad den kunnat
meddela. Ingenting alis har den förtäljt om hans
lycka och lidande innanför denna dörr.
Ingenting har den kunnat meddela om bittra
besvikelser och förlorad tro, ingenting om
det viktiga som hänt där inne. Ingenting om
den förvandling som namnets bärare
undergått det sista året. Nej, ingenting har den
förmått säga om människan bakom namnet.
Skylten har blott suttit stilla på den plats,
där den skruvades in med fyra små skruvar
morgonen efter hans bröllopsdag. Och den
satt där fortfarande, fast lägenheten innanför
var tom — tömd på både människor och
möbler. När den nu sade: "Här bor
Valdemar Engroth", så ljög den.
Men nu skulle den bort. Tre av skruvarna
var uttagna, han hade blott en kvar.
Han började andas kortare. Hans nervösa
hjärta gjorde sig påmint. Det förflutna vällde
fram över honom på allvar.
Det var under hans fjärde äktenskapsår.
Då började smutsen och livseländet tränga in
genom denna dörr. Fast det dröjde ännu
länge, innan han fick kunskap om det. Han
trodde gott om människorna, och det dröjer
en tid, innan smutsen och eländet blir
uppenbart för den, som inte riktigt tror på dessa
saker. Och den som drar in tingen i huset
döljer dem sorgfälligt.
Under fjärde året av hans äktenskap gick
en annan man mycket ofta genom
tamburdörren. De första gångerna var han inbjuden
av mannen i huset. Så kom han en och annan
gång objuden — när mannen i huset var
borta. Och det var inte en slump, att han kom
vid dessa tillfällen. Till slut överskred han
tröskeln blott i mannens frånvaro. Han kom
om kvällarna och stannade till långt frampå
morgnarna, ty det året hade Valdemar
Engroth fått platsen som tidningens nattredaktör.
Och han fick gå genom sängkammardörren,
och han fick i huset samma rättigheter som
den man, vars namn stod på husets dörr. Och
Isa följde honom kuttrande och smeksamt
ut i tamburen när han gick, och hon såg
noga efter, att hans sortie försiggick obemärkt
för andra.
En liten stund efter mannens försvinnande
kommer så husets herre själv, trött efter
nattens arbete, lätt pustande efter de fyra
trapporna. Han stannar framför dörren med
den rektangulära silverskylten. Här lyser hans
namn emot honom så fort han tänder ljuset,
här är hans dörr, hans hem, hans fridlysta
område i tillvaron. Och där inne väntar
honom hans unga hustru, hans älskade.
Kuttrande och smeksam tar hon emot honom inne
i sängkammaren. Aldrig är hon ljuvare och
vänligare än när hon tar emot honom, när
han kommer hem om morgnarna. Och han
tror fullt och fast, att hans lycka fortfarande
är så stor, att den bör göra sol, måne och
stjärnor avundsjuka. Den kvällen då de stod
ute på balkongen i stjärnljuset — han
påminner hustrun om den. Och hon minns den
mycket väl, det bekräftar hennes kyss.
Redaktör Engroth knyter handen allt
hårdare om mejselskaftet, han knyter den onödigt
hårt. . . Inte kunde han få den tanken, att
han var bestulen! Han har ju en gång skruvat
fast en skylt på sin dörr — dagen efter
bröllopet hade han gjort det — och därmed
avgränsat åt sig ett område, där allt tillhörde
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
