Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Vilhelm Moberg: Silverskylten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilhelm moberg
honom allena. Han respekterade andras
egendom, andras dörrskyltar, och därför tog han
för givet, att de i gengäld respekterade hans.
Över ett år gick han så till och från sitt
hem alldeles ovetande, över ett år varade den
oerhörda förödmjukelsen. Kanske han skulle
ha kommit sanningen på spåren, om han
grubblat litet över orsaken varför hans
namnplåt på dörren ständigt var oputsad. Han
borde ha sökt efter en orsak till Isas
begynnande likgiltighet för hans önskningar. Hon
lyssnade inte alltid, när han bad henne göra
något. Han borde ha läst på silverskylten, så
att han fått upp ögonen för den djupare
innebörden i de fläckar, som lådde vid hans
namn.
Men mer än ett år gick -— och under hela
denna tid borde det ha stått ett namn till
på dörren till hans lägenhet. En annan mans
namn kunde med lika stor rätt ha varit
präntat bredvid hans eget.
Tills han en natt blev illamående på
redaktionen och lät en kamrat ta de sista
telegrammen, medan han for hem.
Nattredaktören kom hem tre timmar tidigare än
vanligt. Vem kunde förutse ett illamående? Eva
kunde det inte i varje fall, inte heller
mannen som kom och gick i hans frånvaro. När
Valdemar Engroth kom hem den natten, så
miste han det som för honom hade värde
i tillvaron.
Och som en följd av denna natts händelser
är det nu tomt därinnanför, och han står
här vid tamburdörren med en mejsel och
skruvar. För att få loss det sista av sitt, som
han ännu har kvar på detta ställe. Eller
rättare: Det sista som han kan ta med sig.
Ty det som han skulle vilja ta tillbaka kan
han inte medföra. Fem år av sitt liv har han
lämnat innanför denna dörr. Åt en som inte
förtjänade det. Fem år av sitt liv kan han
inte få igen. Detta måste han lämna kvar.
Han biter samman tänderna och går till
anfall mot den fjärde skruven, som ännu
sitter fast. Den lossnar, och han håller den
lilla silverskylten i handen.
Häpen stirrar han så på den fläck av
dörren, där skylten suttit. Där gapar nu fyra
små hål efter skruvar, och där finns ett
rektangelformigt fält, inramat på alla fyra
sidorna av svarta, ingrävda smutsränder. Det
ser inte vackert ut på dörren. Hål och
smutsränder ... Men han bör ha förstått, att här
skulle bli märken.
Han kan ingenting göra åt dem i alla fall;
detta är någonting, som han inte kan utplåna.
Men det skall väl komma någon hyresgäst
efter honom och sätta upp en skylt här på
samma ställe. Och då skall skruvhålen och
smutsränderna återigen döljas. Kanske rentav
en ung, nygift man skall stå här en morgon
och sätta fast sitt namn på dörren. Då skall
han nog se till att dessa fula märken döljas.
Och kanske — kanske fanns de här före
honom. Kanske fanns de här långt före den
dag, då han skruvade fast sin silverskylt på
dörren.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
