Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRÉ MAUROIS
BREV FRÅN PARIS
Morands bok London är oändligt
överlägsen hans New York, icke i litterärt
avseende utan helt enkelt därför att han sitter
inne med en betydligt djupare och intimare
kännedom om London. Han talar på ett ställe
i denna bok om några gamla engelska
lädersitsar, som tidens patina förlänat säregen
skönhet. Den bild han målar av London äger
just den skönhet, som karakteriserar gamla,
slitna föremål, vid vilka man fäst sig.
Ty Morand har levat i London. Sina första
resor gjorde han dit redan som barn och
återvände sedan som vuxen i egenskap av
sekreterare vid franska ambassaden. London
är ej blott en stad, som han kan beskriva för
oss på ett pittoreskt sätt — det är även en
stad, vars liv han levat och vars själ han
kan analysera.
Ingenting är svårare än att beskriva en
stad. Det är ytterst komplicerat. Specialister
på stadsgeografi försöka nästan alltid att
belysa beskrivningen genom att söka ge en
historisk förklaring över stadens utveckling.
Det är en intressant metod, men en smula
konstlad, ty det händer stundom att man
förklarar det, som ej kan förklaras. Man säger
att London blivit London, därför att det är
den första plats, där det varit möjligt att slå
en bro över Themsen. Det kan hända. Men
hade ej Englands utveckling blivit sådan den
blivit, hade ej det engelska folket haft de
egenskaper det äger och människorna den
fasta viljestyrka, som kännetecknar dem, så
skulle London, trots sitt läge, aldrig ha blivit
London.
Morands metod förefaller mig förnuftigare.
Han har ägnat hela första delen av sin bok
åt en historisk studie. Han har med fantasi
och intelligens beskrivit de olika skikt av
London, som bilda staden. Men vad som
framför allt tilltalar mig i hans bok, är den
korrekta och sympatiska analys av den brittiska
karaktären, som han gör på tal om London.
Han prisar engelsmännen för att de förblivit
amatörer i ett universum av specialister, för
att de bevarat allt, även om det stridit mot
logiken, för att de äro en kompromiss (och
en lyckad sådan) mellan germaner och
romaner, mellan intelligens och instinkt,
mellan sol och dimma.
Boken slutar med en vacker hymn till
Themsen, en pendang till Renans hymn på
Akropolis: "Låtom oss tacka den Evige, för
att England alltid förblivit en sluten klubb,
för att Voltaires hånskratt i det landet
förvandlats till mr Punchs leende, för att det
i västerlandet finnes åtminstone ett folk, som
icke driver arbetet till överdrift. ..
Jag vill än en gång tacka och prisa Gud,
för att engelsmännen vetat att begagna sig
av pengarna, utan att pengarna begagnat sig
av dem; för att de icke ha handen på hjärtat
utan hjärtat i handen; för att de icke bry
sig om att följa med modet, och slutligen
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
