Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - André Maurois: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brev från paris
niska och flyr till de hemska grottorna vid
bråddjupet. Hela berättelsen är vild, dyster
och romantisk, men liksom Mérimées noveller
är den tecknad med en torr knapphet, som jag
tycker mycket om. Endast slutet på boken
beredde mig en viss besvikelse. Författaren
har haft alltför bråttom.
Jag har ofta citerat Carlyles ord: "Ett väl
skildrat liv är lika sällsynt som ett väl levat."
Många biografier bereda besvikelse, därför
att författaren icke ansträngt sig att förstå
sin hjälte, att tränga in till personligheten
bakom den konventionella bild, som den
litterära och politiska historien målat — med
ett ord, att söka människan hos en stor man.
Detta betyder icke att dra ner den store
mannen, tvärtom; det är att samtidigt skänka
oss en känsla av hans mänsklighet och hans
storhet.
Edmond Jaloux har nyss givit ut La Vie
de Goethe (Pion), som fyller de största och
mest olikartade kraven på biografiens konst.
Boken är mästerlig. Den är icke för lång,
men ytterst väl dokumenterad. Den är
respektfull utan kryperi; framför allt är den
beundransvärt intelligent skriven. Edmond
Jaloux har åtminstone en egenskap
gemensam med Goethe — han är en vis man. Och
liksom Goethe (och alla andra verkligt visa
män) har han förvärvat sin vishet först sedan
han lärt sig behärska sin medfödda romantik,
som lever kvar och brinner i det fördolda.
Jaloux har också bättre än någon annan av
Goethes biografiker förstått inställningen till
Werthers författares liv.
Man har beskyllt Goethe för att vara egoist,
i synnerhet i sina kärleksförhållanden, och
man har förebrått honom att han flydde
passionen, så snart den vållade honom
lidande. Edmond Jaloux påvisar alldeles
riktigt, hurusom en djup, undermedveten själv-
bevarelseinstinkt förmådde Goethe att i tid
draga sig undan passion och åtrå. En
konstnär har även plikter mot sitt eget snille. "Det
fanns varken egoism eller småaktighet i
Goethes handlingssätt, när han offrade så
många människor för att göra sin egen
personlighet rikare. Hans personlighet var
ingenting personligt i hans ögon. Dessa offer
bragtes icke för hans eget nöje eller fördel.
De avsågo att spara hans kraft eller hans
tid, ty han behövde bådadera för att ställa
dem i en högre ordnings tjänst, för vilken
han offrade sig själv helt och hållet."
Framför allt var det kvinnorna, i första
rummet dem han älskade, som tjänade till
språngbräda åt honom. Jaloux säger att de
införde honom "i en värld av lyrisk
stämning, där han blev medveten om sitt geni och
förnyade sin kontakt med universum, vilket
gav honom stoff till ett nytt verk; sedan
sålunda mysteriet och undret fullbordats,
framträdde fyrverkeriet blott som ett
bländ-verk och kvinnan förlorade sin tjuskraft".
Ett utomordentligt avsnitt i Jaloux’ bok är
skildringen av resan till Italien och framför
allt uppdagandet av den berusning en
människa från nordliga luftstreck erfar, då hon
njuter av söderns länder — en njutning utan
synd — denna livsglädje, som hos henne icke
förgiftas av moraliska skrupler såsom hos
puritanerna.
En sådan biografi är icke blott ett
historiskt verk utan även ett filosofiskt och etiskt.
En ypperlig bok, som borde översättas.
Marie Bonapartes bok är snarare en
psykoanalytisk studie av Edgar Allan Poe än en
biografi (Denoël et Steele). Freud (som varit
författarinnans lärare) har själv skrivit
företalet. Boken sönderfaller i två delar. Den
första är biografisk och avser att fastslå de
fakta, som bildat Poes så säregna "komplex".
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
