Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1933 - Recensioner - Sven Rinman: Mikael Lybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
kanske därför, att smärre resurser och en
mer utsatt position egga till en
omsorgsfullare inventering av tillgångarna.
Kihl-mans Lybecksbok har också de stora måtten,
en kulturhistoriskt kringsynt släkthistorik,
en intim och varm personkarakteristik men
framför allt den säkra och inträngande
estetiska analys man gjort bekantskap med
i den utmärkte kritikerns tidigare
produktion.
Vi följa framväxter av Lybecks diktning
från de grundläggande stadierna i åttiotalets
Helsingfors, där en kosmopolitiskt orienterad
kulturkrets blommade upp med namn som
Tavaststjerna, Neiglick, Werner Söderhjelm,
Juhani Aho; över nittiotalets ännu famlande
produktion i olika stilarter till det klara och
säkra genombrottet med "Den starkare"
(1900), som för Lybecks del bidrog att
markera den inbrytande nya våren i den
finlandssvenska litteraturen — samtidigt som
de politiska höststormarna började rasa på
allvar. Från och med denna dramatiskt
komprimerade roman hör Lybeck till de
betydande nordiska diktarna, vederbörligen
hyllad av Levertin. Hans nittiotalsdiktning
hade aldrig väckt någon större
uppmärksamhet utom landets gränser: hans första dikter
(1890) hade av Ola Hansson i en tysk revy
avfärdats såsom representerande "das
durch-aus wertlose", Hansson, som ändå var mer
intresserad och välvilligt inställd till Finland
och dess litterära liv än någon annan samtida
kritiker i Sverige. Kihlman tar inte med
denna lilla notis och behöver naturligtvis
inte alis göra det, men i detta sammanhang
skulle jag vilja milt beklaga, att den samtida
kritiken och de yttre litterära relationerna
bara bli glimtvis belysta. Lybeck
uppmärksammades ju konsekvent från och med "Den
starkare", hans dramatik uppfördes i Sverige
och han trädde i personliga förbindelser med
den skandinaviska författarvärlden. Om detta
får man inte mycket veta och blir därför
överraskad, när det till exempel citeras ett
brev till Selma Lagerlöf, varav framgår, att
deras bekantskap överskridit titulerandets
stadium. Kihlman återger "en rikssvensk
kritikers" beundrande karakteristik av
"Domprosten Bomander" men säger inte, vem det
är. Han polemiserar berättigat och träffande
mot Österlings omdöme om "Dödsfången"
som "ett modlöst inspirerat och i högre
mening otillräckligt bidrag till
tidsdiktningen". Men denna uppseendeväckande åsikt
av författaren till "Idyllernas bok" hade
kunnat ge utgångspunkt för åtskilliga
intressanta iakttagelser över klimatskillnaden
mellan neutralitetens Sverige och
inbördeskrigets Finland.
Denna återhållsamhet hänger dock ihop
med huvudriktningen av Kihlmans intresse,
som både är ett utslag av hans
forskar-kynne och en anpassning till föremålets
egenart. Den stillsamt och inåtvänt
mediterande läggningen ha de tydligen båda
gemensam. Hos Lybeck utlöste händelsernas
tryck inte någon aktivitet, det slog inåt och
skapade i förening med hans tidigt inträffade
dövhet det isolerade, grubblande, ofta
pressade och en smula sökta i uppfattningssätt
och uttrycksformer. Därför blev han alltid
i viss mån de utvaldas diktare, uppskattad
av ett begränsat antal finsmakare. Kihlman
har öga för det riskabla i dessa drag, men
han står själv inte främmande för dem.
Därför blir det också något av en
självkarakteristik, när han skriver:
"Den anspända uppmärksamheten på det
språkliga, strävan att genomtränga den fulla
räckvidden och innebörden av varje enskilt
ord, var för honom en styrka — men
samtidigt en fara. I sin urartning ledde den till
överskattning av den logiska
bildutvecklingens egenvärde, varpå den osökta
naturligheten ofta blev lidande."
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
