- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
15

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Cora Sandel: Barnet. Novell. Översättning av Karin Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

barnet

I rummet med pianot är takkronan tänd.
Nattfjärilar tumlar mot de stängda
fönsterrutorna. Genom dem som står öppna kommer
några intumlande, fångas av ljuset i ampeln,
kommer inte ut igen, fortsätter att fladdra
och fladdra mot det matta glaset. Man kan
se dem där bakom som små dumma,
hjälplösa skuggor.

Här inne sitter han.

Han har lagt ifrån sig tidningarna och
sitter och ser på nattfjärilarna. Att försöka
hjälpa dem lönar sig inte. Det är bara att
låta dem hålla på, tills döden förbarmar sig.
Men han förstår, hur de har det. Själv
tumlade han också en gång in i ett ljus, och det
är förbannat annorlunda att vara innanför,
än det tedde sig utifrån. Man tror sig ha
funnit en varm famn, ett bröst att luta sig
mot, leenden, ljuvhet, ro. En motståndare är
det man får, oberäknelig, ofattlig, aldrig
vilande. Musik? Inte en ton. Stumt står
pianot där, en förolämpningens symbol, en
anklagelse mot honom. Om han inte längtade
så förbannat efter en känsla av gemenskap
med just henne, med barnets mor, skulle han
längta bort, långt bort.

Från trädgården hör han hennes steg. Där
ute vandrar hon.

Hon går och går, gruset knastrar under
hennes fötter. Ibland står hon stilla, och då är
tystnaden så tung av outsagda ting, som han
inte förstår, att han orolig flyttar sig i stolen.

Också hon ser nattfjärilarna, också hon
tänker på detta, att flyga in i ljuset. Själv
flög hon in i något, som hon trodde var en
evigt ny upplevelse, ett saligt vanvett utan
ände. Här går hon, förtärd av en vild längtan
efter nya och åter nya uttryck för evigt
samma sak — av längtan efter honom,
barnets far. Hon slits sönder av längtan efter
den främmande mannen, som hon tror sitter
och läser tidningen fullkomligt oberörd där
inne. Och av agg till honom för hans
evinner-liga jämvikts skull.

Men barnet sover i en liten, vit spjälsäng.
Det har sparkat av sig i värmen och ligger
där med nakna, bruna, knubbiga ben och ett
ansikte som en blomma. Barnet är långt inne
i en dröm, har glömt det sting av ny och
oförklarlig smärta, som för bara en liten
stund sedan borrade sig igenom det. Har inte
en aning om att det utgör den levande länk
av kött och blod och nerver, som binder två
oförenliga vid varandra, och att det skall få
umgälla detta. I tidens fullbordan.

Översättning från norskan av Karin Stolpe.

15

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0593.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free