Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Fredrik Böök: Cecil Rhodes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fredrik böök
hans verk ett intensivt och ihållande intresse.
Det har vuxit upp en hel litteratur kring
honom, i form av biografier, uppsatser och
essayer, grundliga historiska undersökningar
och färgrika romaner, panegyriker och
pamfletter; han har skildrats av både vänner
och fiender, och hans privata sekreterare ha
samvetsgrant skrivit ned hela volymer om
sina minnen. Synpunkterna ha växlat. Under
boerkrigets dagar diktade K. G. Ossiannilsson
ett poem med titeln "Cecil Rhodes", där han
verkningsfullt gav uttryck för labiliteten i sin
hjältes rykte. Hit med ett rep för att hänga
skojaren! heter det först, och därefter följer
syndaregistret:
Det är han som har ljugit och brutit
författning och fred och fördrag,
vars högfärd har hetsat och skrutit,
vars blodiga lystnad förtrutit
den fredliges ro och behag.
Det är han som har våldfört Pretoria,
han har skändat vår ädla historia,
han är skulden till tappade slag.
Men i samma andedrag ropar poeten —
och därvidlag är han blott det dånande ekot
av folkets röst —- på en lagerkrans för
brottslingens panna.
Med bragden, med blodet, med brotten
han luckrade mullen kring skotten,
som trådde till vård och till ans.
Han har tänkt, där vi andra ha svamlat,
han har sett, där vår aning var skum.
Där vi andra ha stapplat och famlat,
har han planat och strävat och samlat,
erövrande tum för tum.
Vi ha dragit vårt halmstrå till stacken,
men han satte plogen i backen
och röjde för odlingen rum.
Ossiannilsson, som icke en gång ryggade
tillbaka för att besjunga Jamesons rövartåg,
hörde naturligtvis till Cecil Rhodes’
oinskränkta beundrare, och på det stora hela
måste man säga, att den engelska opinionen
efter hand kommit att ge belackarna orätt.
Men i det historiska och psykologiska
perspektivet ha ytterligheterna närmat sig
varandra. Knut Hagberg har ägnat Cecil Rhodes
en av sina mästerliga essayer (i
"Medmänniskor"), där han inom en begränsad ram
pressat samman vidsträckta kunskaper och
riktat strålkastaren in mot tingens kärna;
man kan icke säga att det där fattas
sympati för den starka och egendomliga
personligheten, men någon panegyrisk hyllning av
övermänniskan blir det icke tal om, och i
avslutningen hänvisas till det bibliska ordet
om den man, som vinner hela världen men
tar skada till sin själ. Ungefär samma syn
finner man också i Basil Williams’ år 1921
utgivna biografi, som väl varit den svenske
författarens viktigaste källskrift och som ända
tills nu gällt för att vara standardverket över
Rhodes.
I år har Basil Williams’ verk fått en
medtävlare i Sarah Gertrude Millins
levnadsteckning, som är skriven med större stilistisk
konst, med mera fantasi och psykologisk
uppfattningsförmåga; föreningen av finess och
kraft erinrar just om Knut Hagbergs essayistik
och är ett vittnesbörd om hur högt denna
konstart fulländats på engelsk botten. De
egenskaper, som man fordom mötte i den
episka diktningen och i den klassiska
romanlitteraturen, ha i våra dagar funnit sin
tillflykt i de bästa historiska biografierna —
i den vanliga novellistiken lysa de däremot
oftast med sin frånvaro. Det poetiska och det
psykologiska i ett verk som Sarah Gertrude
Millins ha emellertid icke vunnits på
bekostnad av tillförlitligheten eller den historiska
kritiken; källorna äro omsorgsfullt angivna,
och prövningens anda gör sig förnimbar på
mer än ett sätt, även om den icke klätt sig
i pedantiska former eller uppträder i officiell
gala. Det enda man skulle kunna anmärka
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
