Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Eskil Sundström: Vår andes stämma i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår andes stämma i england
De sistförflutna femtio årens engelska
litterära mästerverk stå på bokhyllan överallt
hos oss. Den viktorianska engelska diktningen
har betytt oerhört mycket för flera
generationer av svenskar. Å andra sidan är det få,
ytterst få, även högt bildade engelsmän, som
brytt sig om vad som skrivits hos oss. Och
för den stora massan av litterär publik i
England ha Strindberg, von Heidenstam och
Lagerlöf mest varit tomma namn. Våra poeter
ha inte ens varit namn.
Det finns förklaringar. England har självt
en levande jättelitteratur. Den öppnar fönster
åt alla väderstreck. Summan av engelska
livsintryck är så ofantlig, att den förslår utan
import. Skall det importeras, ligger
Frankrike närmast. Amerika har språkgemenskapen
och annan originell frändskap. Tyskland,
Ryssland, Spanien ha anor som imponera.
Den nordiska litteraturen kommer i åtanke
först långt, långt efter.
Det kuriösa är emellertid, att både Norge
och Danmark varit vida mer kända och
uppskattade än Sverige. Ibsen blev en mäktig
gestalt i England kort efter sitt första
framträdande. Han tände engelsk litterär fantasi
och drog ögonen till den rika norska
litteraturen. Danmark, liksom Norge, har alltid
hägrat för engelsk romantisk inbillning som
de västfarande vikingarnas verkliga hemvist,
i förbigående sagt ganska felaktigt, som
professor Trevelyan bevisat. Drottning Alexandra
var danska. Danskarna, alltid beundransvärt
aktiva, ha haft många strängar att spela på
och de ha inte försummat sina tillfällen.
Från 1870 till 1920, i femtio år alltså, voro
svenskarna från engelsk synpunkt ett stumt
folk. De hade intet att säga, intet att ge. Den
nordiska litteraturen var norsk och dansk.
Det fanns ingen svensk.
Det har inte varit svensk sed att tränga
sig på andra. Livlig receptivitet alstrar bland
annat en viss grad av misstro till det egna.
En norrman vet, att hans diktning är världens
största diktning. En svensk vet måhända vad
han har, men det adlas icke på samma sätt
i hans medvetande. Han går motståndslöst
med på att ignoreras. Vill man inte lyssna
på honom, tiger han; han ropar inte högre.
Den svenska litteraturen förblev för
engelsmännen en sluten bok.
Men svensk inaktivitet är inte hela
förklaringen. På åttio- och nittiotalen blomstrade
i Sverige en diktning som i rikedom och kraft
söker sin like. Den nyligen alltför tidigt
bortryckte professorn i litteratur vid London
University J. G. Robertson, en av de
mångsidigast belästa och djupast kunniga männen
i engelsk bokvärld, ansåg till och med, att
Sverige under decennierna före och åren
närmast efter sekelskiftet var i förnäm besittning
av en av de få levande självständiga
litteraturerna i världen.
Om svensk diktning kunde fängsla och
hänföra en man som var hemvan i alla litterära
klimat och njutit dess ädlaste frukter, borde
den ha ägt makt att fånga också andra
engelska själar. Om lagen om "the survival
of the fittest" håller streck, borde den gälla
även böcker på utländsk marknad. Varför i så
fall inte vårt litterära åttio-, nittiotal? En
blodfull, livsstark litteratur borde ha kraft att
slå igenom. Det kan så tyckas. Men
erfarenheten visar motsatsen.
En främmande litteratur kan icke vinna
terräng utan att två villkor äro uppfyllda.
Det måste finnas goda översättare och en
eller helst flera profeter.
Den svenska litteraturen kom in i England
på skumma vägar, ofta genom småförlag och
översättarhjälp som mera må hedras för
entusiasm och välmening än för sin
kompetens. Eller också genom en bakväg,
Amerika. Språkdräkten var behäftad med störande
fläckar, när inte hela snittet var på tok och
ägnat att sprida löjets skimmer över den
3. — B. L. M. 8.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
