- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång II. 1933 /
34

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Eskil Sundström: Vår andes stämma i England

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

eskil sundström

stolta och sköna dam som skulle presenteras.
Om man granskar de översättningar av verk
från vår litterära guldålder, som offererades
på engelsk marknad och nu hittas i mögliga
exemplar på Charing Cross Road, bedrövas
ens svenska sinne. Vi få till livs många usla
översättningar här hemma. Men knappast
maken.

Strindberg råkade särskilt illa ut. Som
dramatiker lever Strindberg på sin dialog.
I de engelska tolkningar som sågo dagen före
kriget är saften och kraften i denna gnistrande
dialog borttrollad. Replikerna bli
oigenkännliga och icke sällan obegripliga. En banal
samtalston, en vardaglig engelsk mångordig
mjukhet har kommit i stället för Strindbergs
korthuggna skärpa.

Om man tar en sådan översättning av en
Strindbergspjäs och översätter tillbaka till
svenska, upptäcker man en alldeles ny och
högeligen besynnerlig Strindberg, en pladdrig
och mångordig herre. Replikernas
hammarslag upplösas i en smågnatighet och
små-tjatighet som fort blir larvig och outhärdlig.
Misantropien blir färglös och märglös. Man
kan sympatisera med engelsmän som bett
försynen bevara sig för vidare bekantskap med
en så hopplös kverulant. Det är icke den
pinade Loke som talar utan en obotlig
gnällmåns. Strindberg hör inte till den sortens
diktare som stämmer till ögonblicklig
sympati, även då hans storhet framstår
obestridlig. När nerven i hans dramatik opereras bort,
ligger den rena antipatien nära till hands.

Selma Lagerlöf har råkat mindre illa ut.
Hennes verk stöta inte bort, även om en
tolkning brister i fullödighet. Men Robertson var
av den uppfattningen att hennes verkliga
litterära mått måste förbli bortskymda så
länge kongeniala översättningar av hennes
böcker saknas. Av Heidenstam har icke så
mycket översatts. Men om man frånser de
under de senaste fem åren genom Shaw-

stiftelsen förmedlade svenska verken är hans
"Karolinerna" kanske den svenska bok, som
kommit lyckligast igenom den ömtåliga och
äventyrliga översättningsprocessen.
"Karolinerna" har av engelsk kritik satts vid sidan
av de största krigsskildringarna i
världslitteraturen. Detta svenska mästerverk
upptäcktes av den engelsktalande världen först
efter världskriget.

Det engelska örat är till ytterlighet
känsligt för språkets skiftningar. Intuitivt
förnimmer det den falska klang som uppstår,
då stilen svär mot innehållet. Det engelska
språket är också så fantastiskt rikt, böjligt
och plastiskt, att det lånar sig åt vilken
framställningsform som helst. Det blir löst och
oklart i klåparhand. Men det kan bli
underbart kongenialt när en mästare behandlar det.
Det går att översätta Strindberg till engelska.
Mr C. D. Locock, Shawstiftelsens
Strindbergstolkare, har visat det i en rad glänsande
översättningar. Strindbergs storhet har ända till
för några år sedan varit en gåta för
engelsktalande människor. Den kände
teaterdirektören J. B. Fagan gav till exempel
"Spöksonaten" först i en gammal översättning. Han
blev intresserad, förnam verkets levande kraft,
men det var som ett hjärta klappande
avlägset bakom en tjock, tryckande skorpa. Han
gissade sig till, att här var något värt att
framföra. Föreställningen fick en mystisk
prägel av helt annat slag än författaren avsett.
Så fick Fagan i handen en ny översättning,
som för resten han och svenske ministern
i London friherre Palmstierna gemensamt
åstadkommo. Det blev en helt ny pjäs och
en helt ny föreställning, en av de mest
fascinerande Strindbergsföreställningar, som
London skådat, med repliker som fingo ett oanat
sprakande liv på skådespelarläpparna. Där
det svenska geniet använt ett slående ord,
hade den välmenande ursprunglige
översättaren sökt träffa engelsk smak genom att

34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0612.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free