Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Eskil Sundström: Vår andes stämma i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår andes stämma 1 england
anlita fyra eller fem, och resultatet blev den
ödesdigraste villervalla, i stället för
tydlighet och begriplighet grumlighet och tillgjord
konstighet.
Varför slog icke den litterära sakkunskapen
i England före kriget alarm mot dylik
vandalisering? Det fanns ingen.
Det fanns bara en man i England som
ägnat svensk litteratur någon nämnvärd
uppmärksamhet, sir Edmund Gosse, den vördade
nestorn i engelsk litteraturkritik, som för
några år sedan dog. Gosse var en märklig
inan. Genom en tillfällighet kom han på
sjuttiotalet på resa i Norden att få se ett
Ibsenstycke. Med sin blixtsnabba intuition
insåg han genast, att här var en ny mästare.
Han blev Ibsens engelske upptäckare. Med
outtröttlig energi fortsatte han sina litterära
strövtåg på norsk och dansk diktnings fält.
Hans hänförelse var intensiv och smittande.
Den ryckte andra med. Bland dem var
William Archer och G. Bernard Shaw. Gosse
utförde en pioniärbragd som bör nämnas
med erkännande överallt i Norden. Men vår
beundran för hans lysande egenskaper och
vår tacksamhet för hans enorma insats kan
inte tvinga oss att blunda för hans
begränsning.
Han var en litterär storerövrartyp. Han
lade väldiga domäner under sig. Gammal
engelsk och gammal fransk litteratur tillhörde
hans mest älskade provinser. Norden blev
också hans territorium. Och där blev han
enväldig. Han vann tidigt en faktisk
monopolställning i engelsk litteraturkritik i allt
som rörde nordisk diktning. Och den förblev
hans. Han var som alla storerövrare genom
sitt kynne oförmögen att släppa ifrån sig en
annekterad provins. Den ställning han en gång
vunnit befäste han med en häpnadsväckande
uthållighet. I fråga om nordisk diktning
förblev Gosse i femtio år det tongivande oraklet.
Han tog åt sig för mycket. Även den till
synes mest outtömliga vitalitet har en botten.
Även den mest omfattande sympatikraft når
sin gräns. Sverige hade från början kommit
med på ett hörn, som det tredje nordiska
klöverbladet. Hade Sverige nöjt sig med att
spela en stillsam litterär roll, hade kanske
allt gått väl. Vi hade blivit ett kompletterande
inslag i den nordiska litteraturbilden. I stället
fann Gosse i Sverige en litteratur i våldsam
jäsning. I centrum av oron hittade han en
vild, obändig, upprorisk stormande som
attackerade allt och alla och sprängde fram
som en ilsken och larmande flod utan hänsyn
till grävda fåror. Strindbergs hela väsen var
Gosse icke bara osympatiskt utan direkt
motbjudande. Det var sant, att Ibsen urgerade
teser och fräste fram repliker som måste verka
tämligen förryckta på en man som fått sin
färg av drottning Victorias Kensington. Men
Ibsen var en genial och klar teknisk mästare,
strikt och oangriplig. Den litteräre
finsmaka-ren måste frossa i hans fulländning.
Strindberg var en blådåre som ville slå sönder alla
former, mänskliga och litterära. Strindberg
saknade en fast punkt för den som icke såg,
att den låg i hans geni. Han var en galning,
en vettvilling med låt vara snillets glimtar.
Gosse vände sig med ärlig avsky bort från
detta förvirrande fenomen. Strindberg var,
som bekant, inte precis persona grata bland
ledande svenska kritiker, och Gosse var
beredd att godtaga det värsta som någon
svensk kunde hitta på att säga om den största
bland de svenska diktarna. De försonande
elementen i den unge Strindbergs alstring,
hans ömma inlevelse i Stockholm, skärgården
och svensk natur, voro för Gosse komplett
förborgade. Strindberg blev för honom ett
olustigt litterärt monstrum, intet annat.
Sverige var överhuvudtaget för Gosse något
olustigt. Under adertonhundratalets sista
decennier befann Sverige sig från utländsk
utsiktspunkt i en vågdal. Unionskrisen kastade
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
