Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Ivar Lo-Johansson: Maskrosorna blommar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ivar lo-johansson
MASKROSORNA BLOMMAR
Människorna var blå hos Sackéus. Man
kunde inte göra sig reda för det, men de var
blå. Den lilla gumman lyste som blåelse, den
fromme Sackéus själv var blåaktig. Olle, som
var sjuk, lyste blåhet långt omkring sig, där
han satt vid det stora fällbordet och klippte
pappersgubbar ur gamla tidningar.
Olle Sackéus satt och betraktade de andra
barnen, som lekte ute. Då kom det blå fram
ur hans blick, och det lyste ut genom hans
tunna kinder. Olle hade haft en bror som
dött om våren. Han hade varit i
konfirmationsåldern, då han blivit häftigare sjuk. Han
var sjuk i flera vårar. Det blev långsamt för
föräldrarna. Till slut var han sjuk bara en
vår till.
Man gick tyst mellan statarbyggningarna
några vårens kvällar. Man talade tyst, som
om någon stått på lur och lyssnat. Barnen
trodde det var Isidor Sackéus som lyssnade.
Han var död, och han satt någonstans i luften
över en och hörde på vad man sade.
Begravningen var enkel och vacker. Isidor
fördes bort på en hög vagn, och statarna
visste inte var de skulle göra av sina stora,
tafatta händer, då de stod i gravkoret och
lyssnade till den brusande sången. De förde
dem fram och tillbaka. De gjorde på så sätt
begravningen lite orolig med dem.
Makarna Sackéus talade inte mycket om
Isidor. De berättade hur snäll han varit, ett
par ord. Hur tålig han varit — än ett par
ord. Hur smala, vackra händer han haft,
några fattiga ord bara. Herrskapet betalade
begravningen, och den hade blivit vacker.
Det enda störande var Brontén, som sade
efteråt:
— Men herrskapet byggde inte upp en ny
statarbyggning, som man slapp att få
lungsot i. Det glömde herrskapet.
Sackéus svarade inte mycket. Han vek mest
undan och gick för sig själv. Samlades man
i lag på gården, så sade han merendels
genast:
— Jag går nog in till min pojke, jag. Han
har det ensamt med mor där inne.
Och så kutade Sackéus, liten och lutande
och kvick, in i den norra statarlängan, där
man alltid hade mycket blommor i fönstren.
Fönstren var små, de gick bara att öppna
om sommaren och då i en liten, liten
springa.
Längre fram på sommaren måste Olle gä
och lägga sig i sin säng. Han låg och lärde
sig själv läsa. Han var kanske den gladaste
på gården, fast han inte fick vara ute nu, när
det var sommar.
Om morgonen gick Sackéus vid
dagsverksklockans ringande och blandade sig med de
andra statarna på åkern. Olle och modern
var ensamma inne. Då satt Olle upprätt
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
