Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1933 - Victor Nilsson: Min Hamsun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VICTOR NILSSON
MIN HAMSUN
Första gången jag nånsin såg Knut
Hamsun uppträdde han som föreläsare i
Minneapolis, en roll han fyllde på ett ypperligt
sätt. Han måste ha tränat sig med bön och
fasta i öknen liksom forntidens profeter eller
ha "övat sig på bönder att slå folk ihjäl",
ty han visade sig i allt förtrogen med
föreläsningstekniken. Föredragen voro tydligen
i stort sett väl förberedda, men likväl rika
på blixtrande infall och ypperliga
improvisationer. De skulle ha fyllt måttet även inför
den mest kritiska och kräsna publik. Vid
denna tidpunkt besatt Hamsun enligt egen
uppgift blott ringa kännedom om franska
språket, men var väl bevandrad i såväl Taine
som Brandes och i de franska författare över
vilkas verk han talade.
Hans framförande var kraftfullt, men
smidigt. Den långe, välvuxne mannen var
begåvad med en välljudande och musikaliskt
modulerad röst och han talade med
överlägsenheten hos den för vilken retorik och
deklamation inte längre rymmer några
hemligheter. Hans på samma gång skarpt och fint
skurna ansikte bar prägeln av en stark
personlighet. Många pratade om att han vid
denna eller en något tidigare tidpunkt skulle
ha trott sig vara en son av Bjørnson. Till
det yttre liknade han på intet sätt denne.
Det fanns inte ett spår av bonde eller
lekmannapredikant hos honom. Han hade alis
inte Bjørnsons örnprofil, örnblick eller fjäder-
likt uppstående hår och ögonbryn, vilket jag
som i Göteborg sett Bjørnson ofta och på
mycket nära håll i den S. A. Hedlundska
kretsen lätt kunde märka. Inte heller hade
han samma huvudskålsform som Bjørnson.
Hamsuns höga panna var delvis täckt av
hår som var varken mörkt eller ljust, varken
långt eller kort. Det var kammat ned i pannan
och från tinningarna, och ibland då han blev
ivrig, arbetade hans fingrar med en lock, som
han tycktes vrida runt och runt och upp igen.
Han var slätrakad på den tiden, och det var
inte förrän i mars 1894 han började lägga
sig till med mustascher, vilket han skrev till
mig om från studenthotellet vid Rue de
Vau-girard 8, vid samma tidpunkt alltså och
samma gata som Strindberg genomkämpade
sin Infernoperiod i Paris, där de förnyade
en bekantskap stiftad i Köpenhamn och odlad
också i Berlin. Han var redan nu starkt
intagen av Strindbergs diktning och särkynne
och beteckningen "en hjærne til hest", som
han använde på honom, hade han redan
myntat för sitt Strindbergsföredrag här.
I förbigående må sålunda anmärkas att då
professor Berendsohn i sin förträffliga
Ham-sunbiografi ger ett porträtt av diktaren med
stora knävelborrar såsom härledande sig
från 1903, anticiperar han en smula. Cecil
Krøger (på den tiden känd som redaktör
Krøger Johansen och en av Hamsuns
varmaste beundrare) citeras i samma verk såsom
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
