Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Gertrud Lilja: Sanningen. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanningen
när förlusten är definitiv. Man kom inte med
ett så löjligt försvar som: jag menade det
inte. Inte heller med ett naivt förlåt. Och man
skämtade inte bort beskyllningar så grava
och allvarliga som hennes nyss inför
väninnan. Slut! Men hon var oskyldig.
— Allt det din väninna sade om mig,
kunde jag i mina ljusaste ögonblick ha
inbillat mig att du kunde säga om mig, fortsatte
han. Men jag tog inte fel på rösterna — inte
sant, jag tog inte fel på rösterna?
Halvt likgiltig, halvt upprörd tänkte hon:
Här finns alltså en räddning? En liten lögn,
som djupare sett inte vore en lögn ... Men
den vore en nedrighet mot Helga.
— Nej, sade hon, du tog inte fel på
rösterna. Men vad skall den här
rannsak-ningen egentligen tjäna till? Jag ämnar inte
söka försvara mig. Jag måste gå nu.
— Nej, sitt kvar lite ... Min psykologiska
nyfikenhet är visserligen tillfredsställd, jag
vet nu hur jag reagerar inför — skall vi
säga sanningen? Men jag vill pröva min
juristskicklighet på dig. Jag uppträder
nämligen som din försvarsadvokat, fast du har
alla indicier emot dig . ..
Hon hade rest sig men sjönk ned på stolen
igen.
— Inom parentes beundrar jag dig för att
du inte skäms, fortsatte han. Dessutom
kommer det mig väl till pass i mina bemödanden
att söka frikänna dig, ty det vittnar om ett
gott samvete. Jag är nämligen mycket
angelägen att få dig frikänd . . .
Han lade sin hand på hennes, och hon såg
snabbt upp på honom. Hans blick var
inte ironisk, den var öppen och god. Det
ryckte litet kring hennes mun och snörde
i strupen.
—• Det går inte att förvränga fakta; hur
gärna jag än ville, kan jag inte ta ifrån eller
lägga till en stavelse till dina ord om mig
och försöka misstyda dem till det bästa.
Han gjorde ett litet uppehåll, och hon
hann tänka: Vad världens alla domstolar
och domar är humbug . . .
— Men, fortsatte han med eftertryck, jag
kan påstå att du ljög. Inte ovillkorligen
i realiteten — vad som är sanning och lögn
angående mig och min van del är jag för
partisk att döma i — men att du ljög inför
dig själv. Hur jag kan kasta fram ett så
djärvt påstående? Av den enkla anledningen,
att precis på samma sätt som du i själva
verket ser på mig, genom alla lager av smuts,
cynism, fulhet och ondska rakt in i min
ensamma själ, så ser jag på dig, fast min sikt
är klarare och inte har så många besvärliga
skikt att tränga igenom ... Vad spelar sen
orden för roll? Sanningen ligger djupare än
orden och gärningarna.
Han tystnade.
Hon lade sin lediga hand på hans. Deras
ögon möttes utan ett leende, allvarliga,
ångest-fullt forskande.
Hon drog en djup suck.
— Är jag frikänd? frågade hon.
— Du är förklarad oskyldig.
Hon lyfte upp hans hand och snuddade
emot den med sina läppar.
— Får jag gå nu? frågade hon och log.
— Ja, nu går vi . . .
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
