Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Sven Stolpe: Renans dotterson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sven stolpe
upp — Notre-Dame-Des-Champs, La
Cha-pelle des Saints-Anges eller
Saint-Jacques-du-Haut-Pas. När han ännu alldeles skakad
av sin första fullständiga bikt för biktfadern
P. Clérissac, möter den unga kvinnan, som
en gång vållat honom sådan smärta, blir
scenen nästan outhärdligt gripande:
"Jag berättar den underbara nyheten för
henne. Hon lägger armarna på mina axlar,
och jag känner, hur hon darrar i hela
kroppen. Sedan talar hon om det förflutna och
om allt det onda hon gjort mig och berättar
om hur många böner hon har bett för mig."
Den egenartade förbindelsen utvecklas på
ett ytterst intressant och tjusande sätt: "Je
mële", skriver han själv, "le plaisir d’une
amitié humaine à la joie la pius haute qui
puisse éprouver un chrétien." I själva verket
har den unga kvinnan gift sig endast av
familjehänsyn, men hon har alltid längtat
att en gång få förenas med Psichari. År efter
år har hon bett Gud om denna nåd, och hon
har insett, att den icke kan beviljas, om icke
Ernest själv möter henne i Gud. Det är detta
som nu sker. Hur denna gripande förbindelse
upplöses kan här icke berättas.
Psicharis omvändelse nalkas nu snabbt. En
stor glädje blir det för honom, då han erfar,
att han aldrig varit utesluten ur kyrkan, att
han i och genom sitt dop alltid tillhört de
heligas samfund. Han fylls av rörelse vid
denna tanke — ännu vid trettio års ålder har
han knappast lyssnat till en mässa, och han
kan icke ens läsa sitt Fader vår. Men ändå
håller honom kyrkan i sina armar, och han
behöver bara slå upp ögonen för att se att
han är innesluten i en överjordisk kärlek, som
han själv aldrig anat. Under påverkan av de
två kvinnorna, sin outtröttlige biktfader och
vännen Jacques Maritain börjar Psichari
bedja, och han förstår, att han varit inne på
fel väg, då han tidigare velat kämpa och
studera sig till en kontakt med Gud: "Förlåt
mig mitt stora högmod att vilja studera dig,
innan jag kunde älska dig!"
I början av året 1913 sker omvändelsen,
och hela processen följes med spänning och
helig glädje i en dagbok, förd av Jacques
Maritains moder, hans moderliga vän:
"18 januari: Jacques träffar Ernest; nu
talar han som en kristen.
21 januari. J. har träffat E., som sade, att
han kanske kommer att begära att få bli
präst.
23 januari. Besök av E.: han föreföll oss
bekymrad. Om söndag skall han gå i mässan
tillsammans med J. i katedralen; han lät oss
förklara texten till mässan.
Söndagen den 26 januari. E. och J. ha
tillsammans varit i mässan; de komma tillbaka
djupt gripna båda två. E. säger till J., att han
känner sig som hemma i kyrkan. Och J.
beundrar hans spontaneitet och iromhet.
Söndagen den 2 februari. E. och J. ha varit
i mässan vid rue d’Ulm. E. alldeles
absorberad, säger inte mycket. J. kom tillbaka
orolig.
Den 3 februari. E. är så enkel, okonstlad
och ärlig mot prästen. Vi åto frukost under
djup rörelse. Efter frukosten tog P. Clérissac
E. med sig ut i parken. De voro borta två
timmar, och under den tiden bådo vi
oavlåtligt. Nu kommer avgörandet. Slutligen
komma de tillbaka, och P. Clérissac utlägger
programmet för oss — det fyller oss med
glädje: i morgon bikt, sedan konfirmation så
fort som möjligt, och om söndag den första
nattvarden; därefter pélerinage d’action de
gråces till Chartres. E. har alldeles besegrat
P. Clérissac, som inte har funnit något som
helst motstånd inom honom — une åme sans
un pli, toute pleine de foi."
Efter konfirmationen den 8 februari frågar
biskopen i Versailles Psichari, hur gammal
han är.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
