Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Rütger Essén: Ekonomi och samhällsmoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ekonomi och samhäll s m oral
gång nått, så kan han därför ej förstå att
man kallar detta en strid för ett egoistiskt
och samhällsskadligt gruppintresse. Han blir
misstrogen och förbittrad, när vid första
tecken till lågkonjunktur en lång rad av
bankdirektörer, nationalekonomer och
tidningsskrivare i högerpressen står upp och
vittnar, att nu finns det ingen annan utväg
än att draga in på arbetslönerna — precis
som om deras enda uppgift låge i att vara
en konjunkturregulator.
Arbetarna vill inte finna sig i denna roll.
De godtager ej att alla anpassningar till
lågkonjunkturer — som naturligtvis kan vara
nödvändiga — utan vidare och helt och
hållet skall gå ut just över dem. De vet att
deras kamp för lönenivåns upprätthållande
också är en kamp för hela samhällsnivåns
bevarande. De har lärt sig vad
sammanhållning och ordnad aktion betyder. De har inte
de borgerligas individuella känslighet, och
de kan ej känna sig alltför uppskakade, när
börskurserna faller och rentierernas
ränteinkomst går ned. De vet att vi lever i en
världskris som kräver offer av alla. Men de
har ej tillräckligt mycket naivt förtroende till
bankdirektörer och nationalekonomer för att
vilja lägga hela anpassningsproblemet i deras
händer. De vill ha sitt ord med i laget. Och
den ståndpunkten kommer de svenska
arbetarna aldrig att låta skrämma sig ifrån!
Ordföranden: Herr V., ledamot av
kommunistiska riksdagsgruppen, har ordet.
Kommunisten: Det är egentligen en
egendomlig tillfällighet att jag, företrädare för
en åskådning, som väl i denna krets icke
räknar några anhängare, inbjudits att
övervara detta möte, med vars syfte jag ej har
någonting gemensamt. Men eftersom jag nu
i alla fall befinner mig här, så kan det väl
inte skada, att även jag, ur min kommu-
nistiska synpunkt, säger några ord i de
frågor, som här beröras.
Jag ser väl att man vill fråga mig:
varför? Man menar att allt detta inte angår mig.
Och på sätt och vis har man rätt. Vi
kommunister sörjer inte över händelser som
Kreugerkraschen, och i världskrisen med allt
dess elände ser vi främst ett effektivt
påskyndande av det kommande kommunistiska
samhället. Den borgerliga världen gör
bankrutt. Förgäves söker de positivt inställda, de
ärligt strävande i det nuvarande samhällets
ekonomiska ledning —- ty sådana element
finns dock trots allt —- förgäves, säger jag,
söker dessa bättre element segla den
kapitalistiska världsordningens murkna skuta i
hamn. Det går inte Ni, mina damer och
herrar, kommer aldrig åter till den gamla
trygga borgerlighet, i vilken ni en gång vuxit
upp. Arbetarklassen, som aldrig haft någon
trygghet i denna gamla borgerlighet, hyser
emellertid inga bekymmer för den sakens
skull. Den uppbygger mitt bland den
nuvarande samhällsordningens sviktande ruiner
grundvalarna till framtidssamhället. Och mer
och mer drager denna klass till sig även
de livsdugliga och klarsynta element, som
icke av födseln hör det revolutionära
proletariatet till.
Det förefaller snarast groteskt, att man i
detta världsläge skall vänta att arbetarklassen
och dess talesmän skall hysa något intresse
för ruinerade aktieägare. Vi förnekar ju
själva den borgerliga grunduppfattningen om
det berättigade i att leva på
kapitalavkastning utan motsvarande arbetsinsats.
Privatkapitalet är redan nu absolut överflödigt,
frånsett att det är skadligt. Massornas sunda
instinkt, deras framtidstro och arbetsvilja är
redan nu fullt tillräckliga garantier för att
den nödvändiga kapitalbildningen kommer
till stånd utan omvägen över
kapitalisten-parasiten. Se på Ryssland! Där äger nu
4. — B. L. M. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
