Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Hjalmar Gullberg: Tonen från havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Kring en sydligare punkt på samma kust, det
egna hemmet, kretsar en grupp dikter, det
centrala poemet "Landskap med stjärnor" om
hemkänslan som bevaras i de kosmiska
perspektiven, "Kvällar vid Sundet" med
kontrasten mellan den underjordiskt gnomiska
grodkören och den överjordiska
postflygar-fågeln med ljus tänt under vingarna; dit
hör även "Vipor i skymningen", en
mörkare variant av temat "dass allés, was war,
ewig ist":
Där jag åter i strandens ängar
går min ensamma skymningsrund,
skorra vipornas klagosträngar
längs det mörknande
Öresund.
Hur kan jag, deras vän, dem skrämma?
Fågelskriet, så långt från sång,
var min ungdoms och längtans stämma,
höjd mot molniga
moln en gång.
Ären blomma och åren höstas.
Oförytterligt står mig igen
samma sinne, som ej vill tröstas
och likt viporna
ropar än.
Mera flyktigt skymtar den skånska
ostkusten i den fina visionen av Haväng, "en
amulett, i minnets kedja buren"; det är
slätten som öppnar sig mot Östersjön i söder,
som är den österlingska hemkänslans
egentligaste värld. Det är där skalden har känt
det sammanhang med livet som inte bara har
sin rot i individens personliga minnen utan
når ända ner i släktens (och slättens)
förhistoria. Denna miljö inspirerar honom till
högsommardikter med havsvind och sol:
tanken på det förgångna inger honom inte den
nära till hands liggande känslan av alltings
förgängelse utan i stället en känsla av
trygghet och ro i nuet. Så utmynnar "Gröna
högar":
Här på gröna högar
från fädrens tid,
där den sommar blåser
som jag känns vid,
lägger sig till vila
mitt sinnelag
liksom lin på bleket
en solklar dag.
Så utmynnar också den redan berömda och
ofta citerade slutstrofen i "Ales stenar"
—-dikten om en uråldrig skeppssättning uppe
på en höjd vid Östersjön — som soldränkt
heroisk idyll:
Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.
#
Det finns ett annat hav med ett stolt
förflutet i Österlings poesi: i dess vågors slag
hör diktaren "klangen av grekiska
hymnfragment och romerska satser" ("Natt på
Medelhavet"). Minnen från de första
sydlandsresorna dyker åter upp för honom,
episoder på vägarna till Italien. Flyktiga
minnesbilder har med åren fått fördjupad
betydelse: det tjusande poemet om "Flickan
i Franzensfeste" får sin rytm av ungdomens
friska resehumör; "i ett bayerskt värdshus"
ger en gripande tolkning av ungdomens oro
och rådvillhet, av känslan av främlingskap
i tillvaron. Om de första skönhetsintryckens
förvandlingar handlar "Brunnsreliefen", en
dikt i Keats’ anda men som också kan erinra
om Ola Hanssons obeaktade, genialt
suggestiva ålderdomslyrik, vars tema är minnets,
aningens och drömmens metoder att positivt
omskapa verklighetsintrycken.
Marmorjungfrurna i brunnsalkoven, som en gång satt
poetens blod i svallning och som vid ett nytt
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
