Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Folke Lindberg: Vår egen tids historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
Vår egen tids historia
Vår egen tids historia utgiven under
redaktion av Yngve Lorents. Del 1.
Demokratiens seger och kris av Herbert
Tingsten. Bonniers. 18:—.
Den internationalism, som i så hög grad
satte sin prägel på det första
efterkrigs-decenniet, var som bekant ingalunda en rent
politisk företeelse. Även inom litteraturens,
konstens och vetenskapens värld förnam man
ett starkt behov att bryta sig ut ur krigsårens
kvävande nationella isolering. På
bokmarknaden kunde de nya tendenserna avläsas
bland annat i den högkonjunktur, som
inträdde för reseskildringar och
folkpsykologiska analyser. Men publiken ville ej blott
öka sitt vetande om mer eller mindre
avlägsna folks nuvarande existensvillkor,
levnadssätt och föreställningsvärld, dess
nyfikenhet sträckte sig även till det förgångna.
Så kom det sig, att på flera håll stora
världshistoriska samlingsarbeten sågo dagen.
Sär-kilt typiskt är det att även de annars så
försiktiga fransmännen vågade sig på en mycket
brett upplagd "Peuples et civilisations", vars
tillkomst av förlaget just motiverades med
samförståndstankens utbredning efter kriget.
Behovet att få studiet av den senaste politiska
historien bättre organiserat gav upphov till
ett flertal institut för modern politisk
forskning, av vilka det mest kända torde vara
Royal institute of international affairs i
London.
Dessa strömningar lämnade naturligtvis
icke oss svenskar oberörda. Något
internationellt politiskt forskningsinstitut ha vi ännu
icke fått, men i gengäld ha de
världshistoriska skildringarna uppmärksammats av
svenska förlag i en grad som med hänsyn till
folkets litenhet måste anses imponerande. Att
vår litteratur, allteftersom de många
världshistorierna närma sig sin fullbordan, årligen
berikas med flera tungt vägande
översiktsarbeten, kan ju blott konstateras med
tacksamhet av varje kulturellt intresserad. Men
det ligger trots allt något barockt i att flera
av våra förlag parallellt sända ut stort
upplagda verk, vilka delvis äro skrivna av
samma personer, i fråga om utförlighet och
planläggning icke förete alltför stora
avvikelser sinsemellan och följaktligen vända
sig till samma — givetvis ganska
begränsade -— publik. Det hade onekligen varit till
båtnad både för den historiskt intresserade
allmänheten och för förlagen själva, om på
denna punkt ett samarbete av något slag
inletts, så att till exempel det utförligaste
verket fått karaktären av handbok för de
akademiska studierna, medan något av de
övriga förlänats en mera klart folklig prägel
och så vidare. Ett annat exempel på hur en
dylik arbetsfördelning på det
populärhistoriska arbetsfältet kan åstadkommas, erbjuder
det stora samlingsverket "Vår egen tids
historia", vars första band i dagarna
utsläppts i marknaden. Själva idén — den
återgår närmast på en engelsk förebild — är att
göra den nyaste historien till föremål för en
på vetenskaplig grund uppbyggd men i
lättfattlig form framlagd skildring, som är
utförligare och mera inriktad på de aktuellaste
problemen, än en världshistoria av vanlig
typ kan vara. Verket, som redigeras av
doktor Yngve Lorents och som är avsett att
omfatta sex band, tar i främsta rummet sikte
på den rent politiska utvecklingen men skall
även beakta dennas sociala och ekonomiska
förutsättningar samt dess samband med den
politiska spekulationens historia.
Det har alltid varit svårt att skriva den
egna tidens historia. Och i ali synnerhet
gäller detta för den som i våra dagar söker
att överblicka myllret av händelser och finna
sig till rätta i ett översvämmande rikt, osovrat
material. Den som ger sig i kast med en dylik
uppgift kan endast göra det i det en smula
nedstämmande medvetandet om att hans
resultat ganska snart måste komma att te sig
som föråldrade och i behov av revidering.
Det kunde därför synas, som om historikern
gjorde klokare, om han inskränkte sig till
undersökningar rörande begränsade problem
i den nyaste historien och överlämnade
syntesen och populariseringen åt en kommande
generation. Men en sådan attityd, som
möjligen kunde försvaras i lugna tider, vore
i våra dagar farlig och ansvarslös. Var och
en vet, att den politiska propagandan till
väsentlig del tar sig formen av "historiska
lärdomar", med förkärlek hämtade från
näraliggande tid. Avgörandet i maktkampen fälles
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
