Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Folke Lindberg: Vår egen tids historia - Johannes Edfelt: Novellkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
ofta med hjälp av ett energiskt utnyttjande av
sådana uppgifter rörande till exempel en
tidigare regims förvaltning, vilka av den
utomstående betraktaren utan svårighet
genomskådas som lögner eller halvsanningar. I en
sådan situation har den objektive
vetenskapsmannen en stor mission att fylla. Hans
uppgift blir att hjälpa allmänheten att
tvärsigenom dagspressens och valtalens förvirrade
och intressebetonade framställningar söka
urskilja, wie es eigentlich gewesen.
De krav som här uppställts på
nutidshistorikern uppfyllas till fullo av författaren till
den volym av "Vår egen tids historia", som
behandlar den författningspolitiska
utvecklingen, docent Herbert Tingsten. Hans
utgångspunkt är rent vetenskaplig. Han vill
utreda och förklara, ej värdesätta. Man söker
också förgäves efter yttringar av sympati
eller antipati för någon av alla de
styrelseformer och partidöktriner som i brokig
mångfald passera revy i hans bok.
Till verkets intressantaste partier hör den
inledande översikten över de ledande
tankeriktningarna i samtidens politiska diskussion.
Växelspelet mellan handling och teori i
politiken är en av världshistoriens mest
fängslande aspekter. Det bildar en
utvecklingslinje, som man kan följa tillbaka åtminstone
till den tid, då kammarlärda spekulationer
om den kommande ledaren (Führergedanke!)
beredde marken för det romerska
kejsardömets seger över republiken. Förhållandet
mellan handling och teori är sällan ensidigt.
De stora politiska omvälvningarna ha i regel
förberetts i tankens värld, men vanligt är
också, att den faktiska utvecklingen går så
snabbt, att teorien kommer på efterkälken.
Dess uppgift blir då endast att söka
åstadkomma en lärd och systematisk motivering
för det skedda. Denna sistnämnda, icke alltid
så uppbyggliga funktion av det statsrättsliga
tänkandet får en rikhaltig belysning i
Tingstens framställning. Särskilt roande är den
fascistiska ideologiens utvecklingsgång. Den
tid är icke så avlägsen, då Mussolini kunde
skriva en sats som denna: "För oss,
individualismens sista kämpar, återstår .. . intet
annat än en visserligen absurd men alltid
trösterik religion: anarkismen." Den
förkunnelse, som nu inrymmes i de statsrättsliga
doktriner, vilka efter statschefens anvisningar
utarbetats av en samling lärda herrar, har
som man förstår en något annan innebörd.
Nationalsocialismen har ännu icke hunnit
ägna samma uppmärksamhet åt dessa
teoretiska spörsmål. Man avvaktar emellertid med
intresse den tidpunkt, när yrkestänkare
engageras för att utarbeta den slutgiltiga
nationalsocialistiska dogmatik, som skall ersätta
Hitlers litet väl uppenbart virriga "Mein
Kampf". Folke Lindberg
Novellkonst
Agnes von Krusenstjerna: Delat
rum på Kammakaregatan. Bonniers. 5: 75.
Agnes von Krusenstjernas nya
novellsamling "Delat rum på Kammakaregatan"
präglas av samma älskvärda egenskaper, som
man funnit i hennes tidigare novellistik,
samlad i de två volymerna "En dagdriverskas
anteckningar" och "En ung dam far till
Djurgårdsbrunn", den senare utkommen i våras.
Det är svårt att i en handvändning
åskådliggöra, vad som är charmen i dessa conter och
historietter. Ett är i varje fall säkert: det
behag, som utströmmar från dessa berättelser,
måste sättas i samband med författarinnans
förfinade, smidiga och substantiella stil. Den
prosakonst, som Agnes von Krusenstjerna
presterar, är förebildlig i sin konkretion och
elasticitet. Det finns vidare i denna
författarinnas väsen ett blont och lyriskt, man ville
säga svenskt, lynnesdrag, som aldrig kommer
så väl till sin rätt som när hon odlar det
mindre formatet. Inte så att fatta som om
hennes noveller skulle bestå av de fryntligt
ytliga element, som äro så alltför vanliga i
ordinär svensk novellistik. Men där finns i
hennes berättelser en ljus ton, som bildar ett
komplement till hennes romankonst, där
instrumentet avlockas en mörk och ångestfull
ton, som smärtar, svider och blöder. Ingen
skulle vilja undvara detta ljust älskvärda
drag i Agnes von Krusenstjernas verk. Det
fullständigar bilden av ett konstnärskap,
som är så långt från att vara enögt och
ensidigt inriktat på demoniska drifters
gyckelspel, på abnormiteter och excentriciteter, att
det snarare är att betrakta som vidsynt,
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
