Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - Margit Abenius: Alberte - Rütger Essén: Den andra generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
trista sensationer. Ingenting kan bättre
uttrycka Albertes livskänsla än formeln
"hudens ångest", som Cora Sandel använder om
den rysande förnimmelse Alberte erfar då
hon kastar av sig kläderna för att stå modell.
Så småningom hakar dock livet tag i den
motsträviga Alberte. Det blir egentligen en
ganska brutal affär. Hon träffar en dansk
som är mer medfaren av livet än hon själv,
en seg, bra manstyp, och erfar långsamt en
valfrusen känsla som hon kallar: "att vara
annorlunda mot Niels än mot andra". I den
trista miljön gör denna ömhet och bundna
innerlighet ett nästan outhärdligt intryck: det
finns en skildring av en natt i en höstack
utanför Paris, full av dofter och vind och
djup, god sömn och en hand som stoppar till
om Alberte och en skön ilning av lycka genom
huden och långt in. I sitt sätt att bryta av
denna historia får Cora Sandel fram något av
Frödings mekaniskt omänskliga "jaså" i
"Världens gång", så själlöst, blint slår
ödet. — Vid sidan av huvudhandlingen går
historien om den tyska Liesel.
Fosterfördrivningens tema återkommer ofta i den moderna
litteraturen, men jag vet mig aldrig ha läst
något så brutalt, så direkt, så inifrån som
här.
Cora Sandel är som författartyp mera
målare än berättare. Hon har svårt att få
handlingen att röra sig och det är för henne
en mödosam väg mellan det yttre måleriska
och det inre väsentliga. De ständiga
målar-skisserna göra stämningen tät och intensiv
men hejda farten. Det är oriktigt att säga att
Cora Sandels färgskala är grått i grått.
Tvärtom. Den är både bjärt och intensiv, uttryck
för en säkert mycket stark kärlek till livet.
I stället är det melodien som är entonig.
Det är hennes korta, enformiga rytm som
framkallar intrycket av tristess, monotoni
och längtan. (Däri är hon lik många av
de moderna: uttrycksfullt bildval, enformig
melodi.) Hennes värld är strängt begränsad
och hon målar bara det hon känner till och
kan, just Albertetypen, kvinnan, barnet.
Hennes medkänsla är aldrig skevt inriktad.
Alberte, barnet av två oförenliga, visste redan
tidigt att det var lika synd om far som om
mor. — Boken är alltigenom äkta; kärv,
innerlig och nordisk.
Margit Abenius
Den andra
generationen
Pearl S. Buck: Sönerna. Översättning av
Ragnar Sjöberg. Hökerbergs. 7: 50.
För den som söker en inblick i den
kinesiska folksjälen finnes det ingen bättre
litteratur att rekommendera än Pearl S. Bucks
romaner. Det Kina som läsaren här möter
är främst det breda, folkliga, i skaparkraft
lika slösande rikt, och i hård, kall grymhet
lika obönhörligt som den tropiska naturen.
Man märker att författarinnan som barn
ivrigt lyssnat till de sägner, det skrock, det
skvaller och den urgamla folkvisdom som
flödar i de förtroliga samspråk en kinesisk
amah för med sina skyddslingar.
Författarinnan känner med de breda kinesiska
folklagren. Men hon ser som de nedifrån och
utifrån på den mera exklusiva kinesiska
högkultur, som sedan årtusenden levat och
vårdats av varsamma och flitiga händer, och som
trots ali nymodighet från Västern alltjämt
är en levande verklighet. Det synes därför
förefalla henne självfallet att den nya,
västerländskt, speciellt amerikanskt, påverkade
kulturen är den gammalkinesiska ovillkorligt
överlägsen. Hon har exempelvis i
"Östanvind—Västanvind" skildrat en dylik
kultur-och generationskonflikt i en högre kinesisk
samhällsmiljö utan att på något sätt dölja
var hennes egna sympatier äro till finnandes.
Men om läsarens intryck kanske blir det
motsatta så har hon härför endast att skylla sin
litterära gestaltningsförmågas levande och
medryckande kraft. Hon är diktare — en stor
diktare — icke kulturpolitiker.
Den bok Pearl S. Buck nu publicerat,
"Sönerna", är en fortsättning av "Den goda
jorden". Den börjar med den gamle Wang
Lungs död och skildrar i bred episk form
hans tre söners och deras familjers öden.
En svensk läsare kommer ovillkorligen att
tänka på Heidenstams "Folkungaträdet" eller
Selma Lagerlöfs "Jerusalem". Här är samma
rytm, samma mjuka tyngd, samma
svårmodstyngda lätthet och samma omedvetet spirande
poesi. Endast tonen är kärvare, sakligare,
nyktrare, och det vilda, blodiga och brutala
skys lika litet som naturen gör det.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
