Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - G. A.: En följetongsroman? - Sven Stolpe: En ny bok av Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
lysningar om denne författares verksamhet
stå att inhämta. Boken är, om man så vill,
en tidsroman: den börjar så där 1830 och
går fram mot 1890-talet. När skrevs den, före
eller efter 1898, det stora skiljeåret i nyare
spansk historia; eller riktigare: hör
författaren till de yngre eller äldre? Ibland när
man läser honom är man frestad att utan
vidare placera honom vid sidan av
exempelvis Octave Feuillet, ehuru det till hans beröm
skall sägas att han aldrig låter dygdädla och
fattiga markiser stilla sin hunger med trädens
knoppar. Stilen är rätt ofta en ganska
muntrande följetongsstil, med djupa, bländande,
fruktansvärda ögon och diamanter som i
upprörda moment blixtra på de agerande
huvudpersonernas lillfingrar. Vad man lär sig om
människorna kan man lära ut i en
handvändning: fadern är ädel och stolt, gudfadern är
ädel, älskaren säger att hans dams namn
smälter i hans mun som den läckraste
konfekt, och älskaren nummer två, den
oförliknelige Alejandro — ’ han doftade
eau-de-cologne, hans hår var friserat, och en vacker,
mörk pärla prydde hans stora halsduk" —
är känd för sin bländande
konversationstalang: "don Alejandros briljanta
framställning, då han livligt och behagfullt skildrade
för Esclavita Madrids nöjen och förströelser.
Han talade om baler i stora världen, fester
vid hovet, teaterföreställningar. Han frågade
henne om hon tyckte om musik."
Allt detta kan ju vara skrivet rättframt och
utan några biavsikter, och i så fall väntar
M. Feuillet med utsträckta armar, när senor
Tenreiro, i korrekt himmelsk kostym, träder
in på de saliges fält. Det kan ju också tänkas
att boken är ett slags pastisch:
huvudpersonen är en kvinna som på sin ålderdom
skriver ned berättelsen om sitt liv; och visst
kan det falla en yngre författare in att söka
återge hur världen tedde sig för en spansk
dam som åldrades samtidigt med seklet. Den
ironi, som i så fall skulle finnas i boken, är
i varje fall bortkastad på utlänningar: man
bör kunna åtminstone litet av spansk historia
för att få klart för sig, hur oerhört löjlig
scenen i deputeradekammaren är, då Alejandro,
"lik en örn, skapt att andas stormens luft",
bemöter klandret mot förvaltningen på Kuba
med att dränka åhörarna i ett hav av hänförd
patriotisk retorik (sedan han låtit en vakt-
mästare bära upp ett par chokladaskar till
sin älskarinna och dennas moder). Är detta
medveten satir, kunde den inte göras bättre.
Är boken till hälften ironisk, är den mycket
skicklig. För den utländska publikens
vidkommande är det i så fall bara det, att det
mesta av ironien stannar vid spanska gränsen.
Hur som helst, så finns det något i den
som under alla förhållanden är värt ett visst
erkännande, och det är den konsekvens med
vilken författaren har framställt en kvinna
ur välsituerad spansk medelklass. Hon är helt
och hållet kvinna, kusin med
haremskvin-norna söder om Medelhavet. Hennes värld är
dockor, kläder, spegeln, känslofulla romaner,
hennes man, hennes barn, hennes hem, hennes
barnbarn. Vad därutöver är existerar inte för
henne. När männen tala med henne, uttrycka
de sig som man uttryckte sig i de kapitel
i gångna tiders parlörlexikon, som voro
betitlade Konversation med en fröken. Hon är
till för dem: trots deras hyllning är hon
Esclava, deras tjänarinna. Och bakom ali
följetongselegans och melodramatisk stil finns
det något av kvinnlig erfarenhet,
oföränderlig i skilda länder och tider.
Därmed vare nu ingalunda sagt att boken
förtjänar att läsas, såvida man inte läser den
av intresse för Spanien. G. A.
En ny bok av
Söderblom
Nathan Söderblom: Svenskars
fromhet. Diakonistyrelsen. 8: 75.
Bland höstens stora litterära nyheter är
denna postuma bok av Söderblom
naturligtvis en av de intressantaste. Volymen är
sammanställd efter den avlidnes egna önskningar
och haf endast av utgivarinnan,
ärkebiskopin-nan Söderblom, kompletterats med ytterligare
två kapitel. Samtliga uppsatser ha tidigare
varit publicerade, några dock i ytterst
svåråtkomliga tidskriftsnummer.
Man möter i denna bok några av
Söderbloms mest betydande essayer. Egendomligt
gripande är det för den som genomlidit den
schartauanska pressens skamliga hatpropa-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
