Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1933 - Recensioner - R. S—m: I elfte timmen - N. B.: Värmlänningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner
omöjligt, så komplett otänkbart för en
borgerligt tänkande och kännande människa att
inrangera sig i ett kommunistiskt samhälle.
Han gör nu samma sak med avseende på ett
nationalsocialistiskt. "Vi vilja inte finna oss
i tanken att de medikamenter, som nu prövas
på Central-Europas sjuke gamle storman
skall påtvingas också oss, och vi rädas för
den bristande realismen hos den ungdom,
vilken för en oprövad utopi utan vidare vill
göra rent hus med den demokrati, vars brister
ligga uppenbara i dagen men i vars skydd
där dock varit så många göda år och så
fruktbara tider och i vars hägn dock den
borgerliga kulturen skänkt mänskligheten så
många gyllene skördar." Detta är mycket
kloka och viktiga ord. Man värjer sig med
ali makt för tanken, att den svenska
samhällsorganismen skulle utsättas för tyska
experiment. Detta så mycket mer, som man
dock måste betänka, att vida kretsar i detta
land i åratal sovit en politisk sömn, att dessa
kretsar, som nu väckts upp ur sin dvala
av en kringsmygande depressions hårdhänta
ruskning och i ögonblickets panikstämning
och ropa på något nytt, i själva verket icke
äga den ringaste förutsättning att nyktert och
sakligt bedöma situationen just på grund av
sin föregående långa sömn med därav
följande politiska obildning.
Förmågan att tänka och handla politiskt
har aldrig varit särdeles stor i detta land, och
ögonblicket utgör inget undantag från regeln.
Det är icke minst ur den synpunkten, som
Carl Björkmans lilla skrift med sin
allvarliga, varma vädjan blir ett ord i rattan tid.
Man har svårt att värja sig från det intrycket,
att den är ett ord i elfte timmen. R. S—m
Värmlänningar
Linus Brodin: Kavata kvinnfolk och
kavaljerer. Bonniers. 4: 25.
Den trefaldigt allittererande boktiteln
"Kavata kvinnfolk och kavaljerer" låter tanken
osökt halka in på Fyrtornets och
Släpvagnens humoristiska manifestationer, vilkas
konstanta tre dopnamn bruka börja med
samma konsonant. Och alldeles utan fog
visar sig inte associationen vara. Linus
Brodin, författaren, glider understundom lite
för långt in på de domäner, som litterärt
erövrades av Ture Sällberg och på filmen
tillhöra Fyrtornet och Släpvagnen: han
frossar ibland i en drastisk bondkomik, som
visserligen inte saknar färg och must men
verkar egendomligt arkaistisk i våra dagar
(se till exempel novellen "Doktorsskjuts till
Norlgårn"). Detta jämte en viss uddlöshet
och ett ibland alltför sagonaivt patos gör att
de berättelser, där författaren broderat ut
verklighetsstolTet till novellistik, inte alltid
blivit vad de kunnat bli. De nå alldeles givet
inte samma nivå som historierna i
Johan-Olov Johanssons "Smeder, brukspatroner och
bergsmän", varmed Bonniers inledde den
serie folklivsskildringar, i vilken Brodins bok
är nummer två.
Men de invändningar, som kunna resas,
äro obetydliga mot det erkännande boken
måste anses värd. Dess skildringar av
värmländskt liv i forna dagar äro gjorda med
realistisk berättarglädje, och särskilt de på
historiskt material grundade essayerna äro
intressanta och läsvärda. Något, som
otvivelaktigt måste finna tacksam uppskattning
bland litteraturvänner, är redogörelsen för
verklighetsunderlaget till en del av Selma
Lagerlöfs värmlandsberättelser. Ibland
kanske detta stoff framlägges väl obearbetat,
nästan kompendiemässigt naket, men att
understundom också statistik kan ha poetisk
slagkraft, framgår av den uppsats, som
betitlats "Människor och händelser kring Gösta
Berling". Där lämnas en lång lista över
präster, som avsatts, därför att de ohejdat
hängivit sig åt spriten — ett beklämmande,
gripande belägg för att Gösta Berling i
sin alkoholiserade genialitet inte var någon
tragisk undantagsfigur utan en beklagansvärd
typ-
Boken är tillägnad Selma Lagerlöf, och
det förefaller, som om författaren av ren
hövlighet velat göra den till hennes egendom
även i det hänseendet, att han på ett
illusoriskt sätt använt hennes stil och
berättarteknik. Men kanske är det så, att den stil,
som anses personlig för Selma Lagerlöf,
i grund och botten är typiskt värmländsk,
liksom Gösta Berling på sätt och vis var en
typisk värmlänning. Litteraturhistoriker, ut
på spaning! N. B.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
