Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. December 1933
- Ludvig Nordström: Mörksens förste stiger ned. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LUDVIG NORDSTRÖM
MÖRKSENS FÖRSTE
STIGER NED
I.
En solig vårmorgon, då Tomas Lack var
åtta år, vaknade han vid att modern ropade
inifrån sängkammarn; gardinerna voro redan
uppdragna, och hela vårhimlen tycktes honom
lysa med glansen från norra fjärden och långt
bortifrån bergen, där molnskuggorna gledo
som snabba fartyg.
— Tomas! Tomas! Är du vaken?
— Ja, mamma! svarade Tomas, gnuggade
sig i ögonen och satte sig upp i sängen i sin
långa, vita nattskjorta.
— Vet du vad, Tomas? frågade då fru
Lack.
— Nej! svarade Tomas. Hur skulle jag
kunna veta det, då mamma inte har sagt
nånting ännu!
— Oh! You, little naughty boy! skrattade
då fru Lack, som ju var engelska och gärna
talade engelska med Tomas, då hon var glad.
— What’s the matter now, mammy?
svarade Tomas, just lite, lite grann sömnsur
ännu.
— Vi få telefon, Tomas! svarade då fru
Lack för att inte pina honom längre.
Men då, vill jag lova, blev det fart i unge
herr Tomas! Han upp ur sängen och in i
sängkammarn, nära att snubbla i sin långa
skjorta. Det kolsvarta, yviga håret stod som
en ringlande helgongloria om hans
mörkhyade, redan lite solbrända men samtidigt
bleka och smala ansikte, de stora, mörkbruna
ögonen sköto vit eld, som två hål ut ur
hjärnans smältugn, de långa, svarta ögonhåren
böjde sig som kantbladen på en prästkrage,
och den tunna munnen var vidöppen och torr
av iver, bröstet hävde sig.
— Telefon! Få vi telefon? Här hemma?
— Ja, Tomas! svarade fru Lack och sken
inte mindre än gossen. Hon var vid denna tid
bara trettio år och livlig och glad, då inte
stridigheterna med patron Lack gjorde henne
dyster och sluten och hon åt ensam med
Tomas vid det lilla bordet i barnkammarn
och hela huset var som en mörk håla, där
det hängde istappar i taket, dröp av väggarna
och hemska gröna ögon stirrade ur mörkret.
Men nu var det vår och sol, snart skulle
familjen flytta på landet, på sommarnöjet,
patron Lack skulle få sätta stångkrok, lägga
långrev, dra gäddrag och vittja laxgården.
Då var livet glans och glädje, allt vinterns
och själens mörker var glömt, alla skrattade,
och tungorna visste inte, hur fort de skulle
tala.
Och så till råga på allt: telefon! Telefon!
— Och tänk dig, Tomas, sade fru Lack.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:54:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1933/0743.html
